[071025] Detta är en bra bok. God amerikansk grävande journalistik. Det blir en berättelse om livet på andra sidan. Livet i utanförskap, i fångenskap och på flykt. Det handlar också om underrättelsearbete inom den amerikanska administrationen. Båda dessa berättelser är skrämmande. Det handlar om inkompetens, fördomar och en önskan om att verkligheten vore på ett visst sätt. Tragiskt nog gäller detta både de som är jagade och de som jagar. Det hela leder fram till den storslagna finalen där tvillingtornen faller till marken. Historien du här får läsa handlar om vägen dit.
Det första jag vill säga är att du som är noga med noter och referenser bör börja bakifrån. Först där redogörs hur all denna information nått Lawrence Wrights ögon. Att det inte anges några noter i löpande text gör att boken mer läses som en thriller än ett faktaspäckat reportage. Detta ökar i mitt tycke spänningen – men minskar trovärdigheten i stunden. Vissa saker av det som sägs är på gränsen till det o- troliga och o- sannolika som gör att man verkligen blir fundersam på om det är fakta eller fantasi. Dock återupprättas trovärdigheten i slutet av texten – men är det redan för sent?
Om du bara ska läsa en bok i ditt liv om Al Qaida är det denna. Men om du inte har läst t ex Tariq Alis Fundamentalismernas kamp uppfattas nog Wrights bok både som tunn och svårläst. Detta leder mig till slutsatsen att du verkligen inte bör läsa denna bok som en introduktion till fältet. Dessutom lyfter Tariq Ali in ytterligare en dimension när han diskuterar regionens historia i ett sammanhang där omfördelning och misslyckade välfärdsstatsprojekt är lika centrala som Wahabismens radikalisering och ökade inflytande. Wrights styrka är på mikroplanet och inte när det gäller att sätta in denna berättelse in sin historiska ram.
Boken har en genomgripande tanke som börjar med att egyptiern Sayyid Qutb möter västerlandet som utbytesstudent i USA under åren runt 1948. Utifrån hans dagböcker och ett antal andra berättelser väver Wright en historia. Den historien han vill berätta är den om en mans politiska radikalisering. Mötet med väst blir ett möte med moderniteten. Wrights tes handlar om en strid mellan traditionen och moderniteten, mellan Islam och väst. Qutb blir senare medlem av det Muslimska brödraskapet. Han är till början ingen framträdande personlighet inom den organisationen.
Men berättelsen tar en vändning när han hamnar i fängelse anklagad för terrorbrott han delvis gjort sig skyldig till. I fängelset utsätts han och många av hans medfångar för en omänsklig behandling, skenavrättningar och vid ett flertal fall: tortyr till döds. I fängelset skriver Qutb boken Milstolpar som på många sätt är den viktigaste skriften för den kommande vågen av politisk radikalisering. Ett antal metoder och tillvägagångssätt som varit främmande för även de mest radikala krafterna legitimeras i hans skrifter. För att vara specifik handlar det om självmord som politiskt vapen och dödandet av andra muslimer. Någonting som innan Qutbs skrifter betraktades som otänkbart blev här inte bara legitimerat utan även påbjudet som det rätta för varje troende människa. Om man så vill kan man säga att Qutbs skrifter lägger grunden för den kommande vågen av terror och våld i guds namn. Hans betydelse som skribent bara ökade i och med att den egyptiska regimen dömer honom till döden och senare avrättar honom.
Efter historien om Qutb följer en längre och klart läsvärd historieskrivning över rörelsens två viktigaste personer: Usama Bin Laden och Ayman al-Zawahiri. Historien är noggrant nedskriven och lyckas fläta in deras respektive hemländer, Saudiarabien och Egypten, i berättelsen. Det är svindlande berättelser som handlar om individer av kött och blod. Det man kan slås av är en blandning av vardaglighet, fanatism och en oerhörd drivkraft. al-Zawahiri står här för mer traditionella motiv som fokuseras på nationalstaten Egypten. Bin Laden har redan från början storslagna visioner om ett globalt krig. Båda strävar dock efter en tillbakagång till ett glorifierat förflutet.
Trots referenserna till sin historia är båda väldigt mycket produkter av sin samtid. Idéerna och visionerna är situerade i det sena 1900- och tidiga 2000 talet med dess ekonomi, teknik och globalisering. Berättelsen om dem är på en gång mycket vardaglig om ett antal människor som söker efter en mening med sina liv. Det är en ganska så traditionell historia om misslyckanden, personliga såväl som politiska. Men fram växer en levande bild av skeden som för en vanlig läsare bara varit abstrakta. Åt sidan lämnas också den bild som finns inom vänstern att det var CIA som skapade Al- Qaida. Historien är mer komplicerad än så, dock minst lika skrämmande och komplex.
Det är ett gäng kringresande nomader som gör många tappra försök att skapa sig en rörelse. Från början ett gäng inkompetenta och dödsdyrkande amatörer som blev helt utskrattade av de afghanska Mujaheddin. De ansågs omöjliga att ha i strid för de behärskade inte sina vapen och längtade så mycket till paradiset att de tog helt onödiga risker. Däremot tog de afghanska Mujaheddin gärna emot Bin Ladens pengar och de Caterpillarmaskiner från familjen Bin Ladens byggbolag som följde i deras fotspår. Denna grupp prövade sig fram och drog omkring världen nästan som en kringresande cirkus. Med följde fruar och barn. Man tittade på videofilmer och spelade fotboll. Det blir en berättelse om en absurd vardaglighet blandad med diffusa syften och en fast övertygelse.
Trots att den politiska inspirationen hämtas från profeten Muhammeds och islams första år går det inte att förstå rörelsen som någonting annat än ett väldigt samtida fenomen som står i beroendeställning till Internet, global media, och populärkulturella filmer och referenser. Lika viktigt är att förstå att historien har gått vidare från ett tidigare imperialistiskt stadium till någonting som handlar om globalisering. I detta globaliseringens tidevarv är det nätverket, platsen och regionen som vinner mark på nationalstatens bekostnad. Nationalstaterna är för små för de stora problemen och stora för de små problemen. Att de amerikanska underrättelseinstitutionerna inte klarade av att hantera Al Quida berodde delvis på att hotet från dem inte gick att placera in i den ram för förståelse av världen som arbetade med.
Det som jag gillar är att Wright inte är dömande. Det handlar inte om någon ren ondska som stiger upp ur helvetet. Vad som driver en människa att begå fasansfulla brott är en oerhört högt komplicerad process. Min kunskap om internationell terrorism kommer främst från ett antal läsningar av och omkring Rote Arme Fraktion och Västtyskland under 1970- talet. Det finns inte några enskilda faktorer eller naturlagar som gör att en individ tar steget över till den sidan där en annan människas liv inte betyder något. Boken vore vara obligatorisk läsning för dem som jobbar med bekämpning av så kallad terrorism. Om man nu ska jobba för att bekämpa den bör man arbeta metodiskt och utifrån fakta. Man behöver förstå människor, sammanhang och deras livsbetingelser. Här hjälper Wright oss att förstå detta. Jag vill avsluta med att citera följande kloka ord från Anders Ehnmark i Expressen (17/10 2007) där även han drar några paralleller till 1970-talet och hur man förstod och bekämpade terrorism då:
”Terrorism kan bara mötas i laga ordning, som en polissak, säger en erfaren italiensk domare, Giovanni Salvi. Han deltar i en diskussion i den franska tidskriften Esprit. Börjar man tala om kriget mot terrorismen och införa undantagstillstånd och kidnappa misstänkta lite överallt och tortera dem, alltså som USA gör, är det ju snart ingen skillnad. Vem har då vunnit?
Hålla huvudet kallt och följa lag och rätt, är i stället lösningen. Italien har en stor erfarenhet, dels naturligtvis 70-talsterrorismen med röda brigader och annat, men dels också en lång erfarenhet av ekonomisk terrorism i söder, alltså maffia av olika slag. Låter man terrorism leda till statsterrorism har man sträckt vapen i den egentliga striden, menar han.
Det var för övrigt vad de röda brigaderna hela tiden sa: vi ska visa statens rätta och hårda ansikte, nämligen genom att lura den att bli terroristisk som vi.
President Bush lät sig luras.”
