[071025] Det myllrar av bilder bakom den fårade pannan i det sorgmodiga schnauzerfejset där mustaschen hänger grov över den framskjutande underläpp som den odlats för att dölja. Günter Grass skriver sig tillbaka genom livet, och gör samtidigt en omtagning av sina verk genom att visa vilka upplevelser och erfarenheter som där organiserades om på det hemlighetsfulla vis som innebär att stor litteratur blir till.
Driften till konstnärligt skapande beskriver han som en hunger. Det fanns när han var barn i Danzig på trettiotalet samlarbilder i cigarrettpaket, föreställande berömda konstverk. Italiens renässanskonst och den franska impressionismen födde tankar om hur kroppens former och ljusets spel kunde återges. Fortfarande när Günter Grass var i tjugofemårsåldern ägnade han sig åt bild och form som skulptör och stenhuggare i Düsseldorf. Men mellan den tiden och pojkåren hade världen förändrats i grunden, världskriget blev för Günter Grass, liksom för de allra flesta i hans generation, den centrala livsupplevelsen, till vilken all annan erfarenhet kommer att förhållas, liksom varje etisk reflektion eller moraliskt ställningstagande. Sina nobelprispengar använde Grass till en fond för stöd åt romer, som i den nazistiska rasideologin betraktades som icke livsvärdiga och blev offer för samma utrotningspolitik som judarna.
Och då kommer den fråga upp som i samband med utgivningen av När man skalar lök i Tyskland förra året överskuggade allt annat: hur har det varit möjligt för Günter Grass, som skrivit och sagt så mycket om nödvändigheten för Tyskland att göra upp med sitt förflutna, att i femtio år förtiga att han själv var frivillig i Waffen SS under krigets slutskede? Någon enkel förklaring till hans val att bli frivillig finns inte, eller också är förklaringen så enkel att den med tanke på omständigheterna kan verka självklar: för en sextonåring som vuxit upp med och in i den ideologiska miljö som rådde i trettiotalets Tyskland kunde det vara logiskt att ta detta steg, det stod redan klart att kriget var på väg att förloras och alla tonåringar kunde räkna med att tas ut till tjänst.
Problemet för Grass är förstås mer det långvariga tigandet. Här finns ett inslag av tragisk ironi. Man vet inget om sin framtid, det är lätt att underlåta att berätta något i ett tidigt och känsligt läge av en karriär, då man också är ung nog att tro att tiden kan läka alla sår. Och sedan är det plötsligt för sent, det skulle verka oerhört egendomligt att komma med en redogörelse som kan ställa det tidigare tigandet i en skamlig och skuldtyngd dager. Grass har ingen förklaring här heller. Det blev så. Men när de sista tyska försvarslinjerna bröt samman räddades förmodligen hans liv av en kamrat som hittade en vapenrock åt honom utan SS-runor på kragspeglarna.
Utom det lökskalande som blottlägger skikt efter skikt i minneslagren finns en annan central metafor i boken, bärnstenen som fanns längs med kusten där Günter Grass växte upp, dunkelt genomsiktlig, organisk men ändå sten, ofta sluten kring ett länge sedan slocknat liv, vars kropp finns kvar, låst i en rörelse, bevarad genom årtusenden. För en åttioåring kan livet förefalla oerhört kort, och i bärnstenen finns en mångtydig relativisering av förhållandet mellan kropp, liv och tid.
Tre slags hunger blir drivkrafter i Grass liv, den hunger efter föda som sedan svälten i arbetslägret efter kriget ständigt kommer att vara aktualiserad för honom, den sexuella hungern, som får honom att som ung bildhuggare i Düsseldorf avböja ett erbjudande om att flytta in ett kloster och ägna sig åt den gudsbekräftande och bedjande konsten, och hungern efter att uttrycka sig konstnärligt, som först när han som tjugosexåring får en skrivmaskin i bröllopspresent kommer att få litterär form. En likadan maskin använder han när han skriver När man skalar lök, en självbiografisk berättelse som växer ut till en stor roman, som med kraft, humor och sinnlighet förenar det personliga ödet med framväxten av dagens europeiska situation.
