[071019] Natten till den 23 maj 1977 hoppar den tjugofyrårige Bengt Wirén från Västerbron i Stockholm. Hans närmaste vän var Niklas Rådström, som redan då debuterat som författare. Nu har han skrivit en bok om sin vän, om deras vänskap och om självmordshandlingen, hur den kan utlösas, hur den framställs i skönlitteraturen och vad den betyder för dem som stått den döde närmast.
Självmord är ett tungt och allvarligt ämne, men det här är också en utvecklingsroman, Bengt och Niklas blir skolkamrater i lågstadiet och följs åt genom grundskolan, väljer olika gymnasielinjer, men vänskapen består. Den är av det sällsamma slag som låter två personer bli så samstämda att de mellan sig formar en gemensam persona. Niklas Rådström tar Lennon och McCartney och Helan och Halvan som exempel. Jag tänker på Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Hemligheten med sådana gemenskaper ligger i ett ömsesidigt motstånd som stimulerar till en kreativitet som avsätter resultat som blir bättre, mer begåvade, mer slående, drastiska och fyndiga än någon av parterna skulle klara på egen hand.
Det är sextiotal, och till skillnad mot SVT:s dramaserie Upp till kamp, som floppade helt och hållet i sin krampartade konfliktfixering, kan Niklas Rådström visa vad som framför allt gjorde åren kring decenniets slut så speciella. Det var ju inte i första hand den politiska vänstervågen, popmusiken eller festivalerna. Det var glädjen och känslan av att världen faktiskt var på väg att bli bättre som betydde mest. Det är denna glädje Niklas Rådström gestaltar, det som framför allt präglar tillvaron för de två killarna är just det som tiden uppmuntrar, testa det mesta.
Medan Niklas Rådström alltså tidigt påbörjar sin författarbana är Bengt Wirén mer osäker, han har olika jobb, bl a som bangårdsarbetare på SJ. Han liknar loken och vagnarna vid stora svårhanterliga och farliga djur, ett misstag så är det klippt. Han börjar på en estetisk folkhögskoleutbildning, och det är när den går mot sitt slut som han tar sitt liv. ”Vi är beredda till nästan vad som helst för att hålla kvar livet i dem vi älskar” skriver Rådström, och radar upp allt från det besvärjande förnekandet till uppgivenhetens magiska ritualer, som kan likna tvångsföreställningar i sina maningar till handlingar som helt saknar annan betydelse än att de kan hålla ångesten stången medan de i värsta fall bildar murarna till ett inre fängelse som ger livet allt snävare gränser.
År 2003 går Rådström själv in i en depression, allt är svart, tankarna låser sig vid rep och snaror, han känner hur han själv kommer allt närmare självmordet, det blir på ett nytt sätt begripligt för honom att det finns lägen i livet då det kan upplevas inte bara som den bästa utvägen utan också som den enda tänkbara. Han får läkarhjälp i tid, och medicin, som lyfter honom ur mörkret.
Jag tänker mig att Rådström under åren som gick mellan Bengt Wiréns självmord och hans egen depression var kvar i ett känslomönster som innebar just att han försökte ”hålla liv i den han älskat”. Han valde aldrig vägen över Västerbron och inom sig bar han obesvarad en av de svåra frågorna som närstående måste ställa sig när någon tar sitt liv. Hur kan det komma sig att den man känner nästan lika bra som man känner sig själv haft en helt egen känslovärld som man inte fått vara delaktig i? Att hantera den frågan är en svår sak, för svaret kan ligga nära sveket när det egentligen finns i en yttersta ensamhet. Först med En handfull regn lämnar Niklas Rådström denna fråga bakom sig.
