[071018] Jag läser rakt igenom, jag läser lite här och några rader där och hur jag än läser hänger det på nåt märkligt vis ihop. Musikern, estradpoeten och programledaren, Navid Modiri (f. 1983), debuterar litterärt med den till omfånget tunna diktsamligen Skrik om du brinner.
I levande bilder och med ett skvillrande språk ”berättar”Modiri från en barndom i krigets Iran och nutida ögonblick från vardagens Göteborg. Det är exilens perspektiv, sett genom ett barns sinnen. ”Det är dofterna jag minns/Resten lägger jag till”.
Mormoderns saffransris blandas med gräshoppor i trenchcoats och kvinnligt motstånd, hur de ”ger ut sina skrik på hemliga förlag”. Det är självmordsförsök och jordbävningar med ”20.000 döda i versaler/mot en gul bakgrund” och svartklädda mostrar som skriker med tre sekunders fördröjning. Vid några tillfällen hänger jag inte riktigt med. Exempelvis vid en nattlig drakflygning som slutar i ambulansfärd. Det är ilsket och sorgset, finstämt och brutalt och man blir lätt berörd, både av de äldre bilderna/minnena men också av de som härör från ”vår” tid. Bland annat genom en fin scen från Centralstationen – där han sitter och fikar med sin syster – med Faktumförsäljare och papperskorgsrotare (”guldgrävare”), barn som gråter även här. ”och taket kan rasa in när som helst”.
Kanske att vi här i vår ”fria” och fredliga del av världen borde skrika mer och högre. Eller som jag själv uttryckte det i en dikt en gång. ”Skrik medan det ännu finns syre”. Det är inte alla förunnat att orka eller kunna.
