[071017] Baksidestexten på Marianne Sporres debutbok lockar mig. En saga inspirerad av en samling autentiska brev från 1800-talets Sverige funna på en vind i Minnesota. Titeln Johannas saga gör att jag förväntar mig en sagoberättare som låter ordens målade bilder dröja i lyssnarens blick.
I boken låter Sporre Johannas syster Maria finna en bunt brev skickade från Sverige till Amerika. Från sagan och kanske verklighetens brev hämtas personer och händelser för roller i Sporres roman. Hon låter dem alla bo grannar på Söder i Stockholm.
Berättelsen börjar i glittrande solsken år 1840 när Johanna föds och den slutar med hennes död 1918. Huvudpersonerna växlar men Elvira får vi följa genom hela boken. I dimmorna av sin förälskelse i prästen Joakim lämnar Elvira maken Valdemar och dottern för att med prästen och en liten skara modiga missionärer segla till Kina. Att berätta hur det går skulle avslöja för mycket men det är med ett modernt TV-tempo som öden och äventyr passerar under den 400 sidor långa läsningen. Både 1800-talets hästar och segelfartyg verkar gå fortare än jag trodde och man anar att Elvira drabbats av jetlag efter hemkomsten till Sverige.
Den onde Ragge som har en mer än eländig uppväxt stinker, raglar och misshandlar genom hela boken. Inte fullt lika illa är det med prästen Joakim men sympati från läsaren kan han inte räkna med. Persongalleriet är rikt men utan reflexion eller nyanser.
Det är som att stå på en söndagstom gata och öppna dörren till en fullsatt larmande festlokal varje gång jag sätter mig med den här boken. Personer och händelser strömmar emot mig och gör mig nyfiken, hur ska det gå för Josefina, Johan och alla de andra? Men sagans skimmer bleknar och personernas trovärdighet vacklar när repliker och tankar känns som skapta för 2000-talet snarare än hämtade från 1800-talets Sverige. Av breven blev en action-rulle och hämta andan får jag göra först när jag läst sista sidan.
