[071015] GöteborgsOperan, premiär 2007-10-13
Efter George Bernhard Shaws pjäs Pygmalion
Musik Frederick Loewe
Text och dialog Alan Jay Lerner
Dirigent Mika Eichenholz
Översättning och bearbetning och regi Rikard Bergqvist
Koreografi Gunilla Olsson Karlsson
Scenografi Tomas Sjöstedt
I rollerna: Thérèse Andersson, Fredrik Lycke, Anders Beckman, Erik Gullbransson, Niklas Andersson, Catherine Hansson, Jessica Zandén, Daniel Engman, Jesper M Sjöberg, Alexander Larsson, Martina Pettersson, Karolin Funke, Sten Pernmyr, Timo Nieminen, Pierre Hagman, m.fl.
Det kan tyckas vara ett djärvt företag att ge sig på en ny uppsättning av en ny översättning av en gammal succé som My Fair Lady. Vi är ju många som fortfarande minns Hans Josefsson, Susanne Brenning och Stefan Ljungqvist från Storantiden. Men salongen är fylld av nya åskådare även om vi åldringar inte tror det. Nu har det blivit deras tur att få ta del av det som farfar njöt av, eller farfars farfar om man tänker på att pjäsen av George Bernhard Shaw, Pygmalion som musikalen bygger på, hade premiär 1913. Och att de flesta roligheterna var med redan då.
Den nya bearbetningen av Rikard Bergqvist förflyttar handlingen till ett mytiskt Göteborg där man fortfarande heter Eliza och Higgins och Doolittle, men bor i Kortedala. Eliza som inte längre säljer blommor, utan på modernt sätt konsthantverk, talar en göteborgska som hade hon gått i skola hos Kurt Olssons väninnor Ortrud och Gertrud.
Göteborgiseringen har också medfört att den spanska räven har fått ge plats för den av nederbörd förstörda körsbärsskörden. Ok, då, om man till varje pris ska förnya, men jag har en känsla av att vokalen Ö misshandlas lika tappert över hela landet, åtminstone i radio och tv. Den spanska räven ligger närmare originalets ”Rain on the plains in Spain” som i sin tur gav kompositören Loewe idén att låta huvudpersonerna dansa spansk tango till övningarna i fonetik.
Professor Higgins, Bernhard Shaws alter ego, har varit en roll för maskulina skådisar med lyskraft, Rex Harrisson, Jarl Kulle, Per Grundén, Jan Malmsjö, Loa Falkman, Hans Josefsson.
Därför blev jag något förvånad när jag läste att Fredrik Lycke, inget publikdragande namn, skulle spela den charmerande knölen. Lika bra att jag erkänner: det dröjde inte många minuter innan han övervunnit mina dubier.
Anders Beckman assisterar som överste Pickering. Erik Gullbransson som sopåkare Doolittle, Elizas far, påminde en hel del om en nedbantad version av den käre bortgångne Sten-Åke Cederhök, som jag tror aldrig fick spela den roll som så här i backspegeln, nästan förefaller skriven för honom. Gullbransson var emellertid utmärkt i rollen och han kan knappast lastas för den alltför överdrivna svensexa han utsattes för i andra akten.
Ladyn själv, Eliza, Thérèse Andersson, var ljuvlig att skåda, liten och nätt, argsint och mycket rolig under sina ansträngningar att uppträda som dam av värld. Det är det som är Shaws budskap i pjäsen: det är inte kläderna som gör människan, det är språket. Pjästitelns Pygmalion var en grekisk skulptör som förälskade sig i en av sina statyer. Kärleksgudinnan Afrodite gav henne liv. Men förälskar sig professor Higgins i sin skapelse lady Eliza? Det är det som är frågan,
Komplikationen är att det finns en människa bakom språket. Det är henne som Eliza måste försvara mot den okänslige professorn. Det är honom som hon till slut kastar tofflorna på. (Jag förstår däremot inte vad Thérèse Andersson har med affischens svartögda skönhet att göra.)
My Fair Lady rymmer mycket härlig musik och naturligtvis mycket dans som hade koreograferats av Gunilla Olsson Karlsson, som tycks ha särskilt god hand med djur. De akrobatiska katterna från förra året var nu ersatta av elegant dansande hästar med hög svansföring. Dock inte på Åby som man skulle tro av det ovan skrivna.
Det fanns många roliga detaljer i föreställningen, som till exempel de båda statyer som omgav dörren till professor Higgins hus. De levde ett eget liv, smög sig in till varandra med en blinkning år publiken. Kanske finns det fler än en Pygmalion i Göteborg?
De första en och en halv timmarna av föreställningen var helt utan anmärkningar. Tempo, musik, dans, skådespeleri höll oss trollbundna. När sedan andra akten drog igång började föreställningen trampa vatten. Det händer inte så mycket nytt. Vi har redan fått se vad vi vill. Sopåkare Doolittles bröllopsförberedelser blir bara för mycket i sin rörighet, och när tofflorna äntligen flyger över scenen är vi mer än nöjda, vilket betygades med långa stående applåder.
/Åke S Pettersson
