[071014] Av Sofie Ljungman
Urpremiär på Teater Tamauer 5 oktober 2007
Regi: Anders Friberg
Scenografi och ljus: Torben Kulin
Kostym: Tove Berglund
I rollerna: Ylva Nilsson, Jan Ericson, Emelie Heilmann, Jarle Hammer
Lösker man är en entimmes sketch, där fyra typiska typer oavbrutet konfronteras med varann.
Scenen föreställer det rum på socialbyrån där den övernitiska socialarbetaren Bente regerar. Bente är en sexuellt otillfredställd fyrtioårig kvinna med olycklig barndom. Hon fladdrar runt i newagekläder av naturfärgad tyll, neurotiskt besatt av att ställa allt till rätta, både för sig själv och andra. Uppmuntrad och utnyttjad av sin cyniske och mesige chef i grå kostym.
När två socialhjälpstagare rusar in blir det rena cirkusen. Och Bente blir en riktig lejontämjerska, som ömsom smeker och ryter. Med skorpor och hänsynslöst självutlämnande hysteriskt struntprat dompterar hon både den tuffa arbetslösa tjejen från förorten och den psykotiske uteliggaren från ingenstans. Och chefen stänger hon in i en bur, för hans eget bästa. När spelet är slut har inget förändrats för någon – alla typerna är intakta. Eller: de har drivits ännu längre in i sina roller.
Det är en fantastiskt välgjord föreställning. Rolig och sorglig och välspelad. Utan en enda död punkt.
/Kajsa Öberg Lindsten
När jag gick i skolan ryktades det om det att i det stora sinnesjukhusets källare förvarade sådana som helt hade förlorat sin mänsklighet, människor som var djur. En sådan – om sådana nu finns – gestaltar Jarle Hammer kusligt övertygande i Sofie Ljungmans pjäs. Eller är spelet en av de överdrifter som krävs för att farsen ska fungera?
Minst lika överdriven är Ylva Nilsson som hysterisk socialarbetare med minst lika många egna problem som de klienter har som hon ställs inför. Ett på en auktion inropat pottskåp står i hennes rum för att det uttrycker hennes personlighet och när ”djuret” (Hammer) våldtar henne uppe på pottskåpet är hon mest rädd för att skåpet har kommit till skada.
Jan Ericson är ovanligt nertonad som hennes chef som nervöst väntar besök av länsstyrelsen.
Emelie Heilmann är den mest normala på scenen. Hon är en tonåring på jakt efter pengar till p-piller, det är lördag och hennes kille ska komma.
Det är fyra bra skådespelarprestationer i en rolig föreställning som Anders Friberg har regisserat. Man anar att här ligger en gravad hund. Författarinnan har något otalt med de sociala myndigheter som föranlett denna kritik i teaterform. Men den är kärleksfull och inte utlämnande. Därför kan man skratta utan alltför dåligt samvete.
/Åke S Pettersson
