[071014] Lorensbergsteatern premiär 2007-09-28
Av och med Claes Eriksson
Scenografi Rolf Allan
Soloorkestern: Anders Ekdahl, Matz Nilsson, Erik Weissglas, Vanja Holm, Karl Gunér, Gunnel Samuelsson
Jag blev imponerad när jag läste programmet och insåg hur mycket glädje Claes Eriksson spridit sedan han debuterade på VG-nation i Göteborg 1971 med sitt första Västgötasköj (studentspex). ”Utan lots” hette gruppen när han tillsammans med brodern Anders och Kerstin Granlund dök upp i Hagges revy 1974. Sen blev den ”Galenskaparna” och så slog man sig ihop med ”After Shave” och sedan har det rullat på med revyer och filmer och böcker och skivor och nu, vid fyllda 57 tar Claes Eriksson ensam scenen i besittning för att spela sina gubbar under helkväll på Lorensbergsteatern, understödd av en sexpersoners orkester.
Jag blev inte mindre imponerad av själva showen när jag såg den häromdagen. Den har ju föregåtts av ryktet om att vara mycket rolig, och därvidlag sveks inte förväntningarna. Claes Eriksson har skaffat sig en bedövande rutin och har publiken i sin hand från första (filmiska) entrén till sista sortin dryga två timmar senare.
Den eftertanke vars blekhet gjorde sig påmind hemma vid datorn hittade inte mycket att anmärka på. Det skulle i så fall vara att det skaver någonstans mellan det politiska budskapet, socialistiskt, och den ekonomiska verkligheten, biljettpris Kr 395:-. Men man må inte förtänka Claes Eriksson att skörda frukterna av sina framgångar, lika lite som man missunnar Göran Persson de skattemässiga avskrivningsmöjligheter som ett sörmländskt lantbruk erbjuder.
Det är det samhälle vi har byggt och det ger stort utrymme för komik, vilket Claes Eriksson har bevisat.
/Åke S Pettersson
Claes Eriksson är skicklig när han i sin show undersöker alla möjligheter att använda scenen på: från varieté till predikan, över poesiafton, föredrag, musikal, konferens o s v. Det är en speciell publik han dragit hit: en som bara har en enda förväntan – att bli road.
Och Claes Eriksson har sitt eget sätt att roa på. Han är en mild komiker, som hellre kommer överens med sin publik än chockerar den. Han är en mästare på att göra skojiga gubbar av gammalt snitt. Bonnlurkar och kärringar, poeter i basker och gudsnåderliga präster. Antikverade typer som vi av någon anledning fortfarande kan skratta åt tillsammans. Lite svårare är det att skratta tillsammans åt en nutida tönt, sådan som badvakten Ola – han är ju så verklig att man tycker synd om honom. Eller börjar fundera om det inte egentligen handlar om klasskillnader. Här är en stackars kille med för kort utbildning och fel uppväxtmiljö, som försöker anamma vår tids idéer om framgång lika okritiskt som de moderata tankesmederna, som Claes Eriksson framställer i konferensscenen, senare i föreställningen. Sångscenerna är det likadant med – det blir inte så lätt att förstå vari skämtet består, för det låter ju precis som underhållningsmusik skall låta…kanske är skämtaren helt enkelt för skicklig på att härma för sitt eget bästa. Undantaget är Taubeparafraserna. Där är han nästan lika kvick och inspirerad som Povel Ramel.
Som konferencier åt sig själv spelar Claes Eriksson ingen tönt. Han är vilsamt chosefri. Ibland förklarar han vad som är roligt, eller skrattar själv åt sina egna skämt för att få igång publiken.
Två timmar går förvånande fort. Men någon enstaka gång hinner jag ändå tänka att det kanske skulle vara ännu bättre att se showen på teve – för då kunde man gå och ta sig en smörgås när man inte förstod vitsen. Att sitta och glo på scenen i två hela timmar bara för att bli road är ju nästan lite perverst…
Förresten: Orkestern var också duktig, och rolig att titta på. Trots att den aldrig fick spela huvudrollen.
/Kajsa Öberg Lindsten
