[070922] Premiär på Teater Trixter 20 september 2007
Text: Petra Revenue och Lars Andersson, samt Ingvar Örners personliga anekdoter
Dikter: Thomas Tidholm
Sånger: Olle Adolphson
Regi: Lars Andersson
På scenen:
Musiker: Mats Nilsson, Per Sandberg, Anders Waernelius.
Ingvar: Ingvar Örner
Den här gången är det ljust nostalgimys, nästan helt utan mörka stråk, på Teater Trixter. Det handlar om sextiotalet. Ingvar Örner snirklar omkring på scenen i elegant ljusgrå kostym och efterliknar idolen Hyland i sin alldeles egna Ingvars hörna. Han sjunger sånger om kärlek, folkhem och besvikelse av sin idol Olle Adolphson, läser klurigt livsfilosofiska eller nästintillpolitiska dikter av Thomas Tidholm och framför en snitsig monolog om sextiotalets diskreta charm, av Petra Revenue och Lars Andersson.
Och det roliga är att det varken känns gubbigt eller dammigt, utan faktiskt blir en njutbar, varm och tänkvärd föreställning. Ingvars entusiasm för sextiotalet är gripande och publikknipande (åtminstone för den som varit med, och känner igen sig). Där finns ett slags livsfarlig naivism, som i dagens värld kan framstå som galenskap. Och en sentimental godhet som aldrig gör narr av sig själv.
Ibland tycker jag han skuttar omkring onödigt mycket. För det härliga är ju ändå att här finns ett slags allvar som inte kan skuttas bort.
De arketypiska sextiotalsbeskrivningarna interfolieras av Ingvars egen livsberättelse, som mest av allt handlar om morsan och farsan. Om ett kvardröjande klassamhälle, mitt i folkhemmet. Om minnen av förnedring. Men silat genom den ljusa kostymen blir det aldrig nattsvart. Mest en krydda, som framhäver framstegen.
Men det som ändå riktigt lyfter föreställningen är samspelet med Råmantik – tre musiker med stark scennärvaro, som förutom den svängiga musiken på saxofon, dragspel och slagverk också bidrar med solosång och diktuppläsning. Eller motvilligt agerar gäst i besökssoffan, bredvid den underbare sufflören, som sitter där under hela föreställningen så vackert lugn och gravallvarlig – som en lugn punkt mitt i stormens öga, med sin pärm och sin slips med en kråmande kvinna på. För mig bidrar han också till föreställningens njutbarhet.
/Kajsa Öberg Lindsten
