[070920] Bland svenska deckarförfattare har Leif GW Persson en helt unik position genom att han som professor i kriminologi vid Rikspolisstyrelsen i sin dagliga verksamhet är i närkontakt med det svenska polisväsendets funktioner på alla nivåer. Han kan lyfta alla papper och gå in i alla förundersökningar och annat material som inte är tillgängligt för allmänheten.
Han har använt den här positionen till att skriva böcker om polisarbete som får en dokumentaristisk prägel, samtidigt som de kryddas med en relativt stark dos av desillusionerad distans. Polisprofessorn har blickat ner i en avgrund av inkompetens, enfald och brutalitet som genom hans böcker uppenbaras för de stora läsarskaror som gärna fördjupar sig i romaner om brott, den benämning som Maj Sjöwall och Per Wahlöö gav sina nu klassiska polisromaner med Martin Beck som huvudperson och som Leif GW Persson använder för sina med Lars Martin Johansson i huvudrollen.
Beck var chef för Riksmordkommissionen medan Johansson är chef för Rikskriminalpolisen, vilket ger honom stora möjligheter att sätta sin egen dagordning för vilka ärenden som bör prioriteras. I Faller fritt som i en dröm är det dags för en sista ansträngning att lösa Palmemordet, och Johansson samlar en utvald skara dugliga poliser (även i Perssons värld finns det några sådana) omkring sig för att vända ut och in på utredningen och eventuellt driva upp nya spår och nya vittringar som kan bli märkbara när man på nytt analyserar händelseförlopp och vittnesmål från natten den 28 februari 1986, då skotten föll på Sveavägen.
Den här boken har ett djupt rotfäste i de tidigare böcker som tillsammans med denna utgör en trilogi, Mellan sommarens längtan och vinterns köld och En annan tid, ett annat liv. Personerna som samlas här har introducerats där och intrigerna i dem har, vilket blir tydligt nu, spunnits så att de får en logisk upplösning här. Jag vill ändå mena att man inte behöver ha läst de tidigare böckerna för att få fullt utbyte av denna, så om man är intresserad av en kvalificerad gissning, en trovärdig teori, en sannolik lösning (välj själv) när det gäller Palmemordet, så kan man gå direkt på den här boken.
Persson är en mångordig författare, han skriver ofta lite mer omständligt än vad som känns nödvändigt, han etablerar situationer ungefär som om han byggde stenmur, block efter block staplas tungt på och vid sidan om varandra. Det här gör att om en situation är dramatisk, spännande, listigt konstruerad, så uttöms den med all rätt på hela sin potential. Men alla situationer i boken är inte sådana, en del känns ganska poänglösa och tomgående. Det hade inte varit nödvändigt med 550 sidor, om man säger så.
Johansson och hans lilla elitgrupp, i vilken ingår Lisa Mattei, Anna Holt och Jan Lewin för att nämna några bekantskaper som trogna Perssonläsare säkert gärna träffar igen, stöter förstås på motstånd inom polisen, där den vanliga uppfattningen är att Palmemordet är löst och att Christer Pettersson var skyldig. Persson ägnar mycket utrymme åt att låta sina utredare gå igenom och värdera de olika spår och teorier som förekommit i den enorma utredningen om mordet, och den som varit med genom åren kan åter ta sig för pannan och undra hur det varit möjligt att en polisiär insats med sådana resurser och under så lång tid inte kunnat med säkerhet konstatera vem som sköt och inte heller vilka som med säkerhet är oskyldiga av alla dem som misstänkts, gripits, förhörts osv.
Det är alldeles klart att polisprofessor Persson inte ger mycket för teorin att Pettersson var skyldig. ”En ensam galning som av en ren slump springer på en obevakad statsminister, mitt i natten, mitt i stan, och dessutom råkar ha en revolver stor som en spädgris i fickan. Det är ju vad de flesta tycks tro och även flertalet av våra kära kolleger. En stillsam undran från en man i stadgad medelålder. Hur pass vanligt är sådant?” Frågar Lars Martin Johansson sin medarbetare Lewin. Och ja, visst låter det besynnerligt. Men, som någon påpekat, kanske är just denna osannolikhet något som faktiskt kan tala för Petterssonteorin.
Det är kvinnorna som är drivande i utredningen, Persson är väl klar över att det är kvinnorna som läser romaner, och att det finns en stabil efterfrågan på handlingskraftiga kvinnor i kriminallitteraturen. Men han är också en författare som i nådens år 2007 kan beskriva en kvinna som ”en bystig blondin”, och han låter med en förtjusning som märks någon säga att en kvinna i karriären har en 30 procents rabatt på kvalifikationskraven just för att hon är kvinna. Ja, lite oss grabbar emellan ska det förstås också finnas i en roman av Leif GW Persson, konstigt vore det ju annars, det är ju angeläget att visa att man är karl och inte ska blandas ihop med några stolliga feminister. Annars tycker jag att Persson lyckas bra med att gestalta sina kvinnliga hjältar, han gör dem inte patetiskt superheroiska som Liza Marklunds Annika Bengtzon eller Aspergermonomana som Stieg Larssons Lisbeth Salander.
Johansson och hans medarbetare förhör och besöker folk med stort inflytande i politik och näringsliv, Persson gör förstås en grej av att det är de dolda makthavarna, de grå eminenserna, de som verkligen har något att säga till om, som blir föremål för utredningens intresse. Det är ju en del av hans författarstrategi att framstå som insatt i inte bara polisens utan hela samhällets dunklaste och mest cyniska världar, där demokrati och dagspolitisk retorik är tomma dekorationer. Läsaren ska känna att i Perssons sällskap får man se samhället som det verkligen är, han etablerar ett samförstånd i desillusionen, ofta med hjälp av ironi med ordentligt magstöd.
Bland alla odugliga poliser som ställer sig i vägen är det särskilt en som utmärker sig, den notoriske Bäckström, som också förekommer i de tidigare romanerna i serien. Och visst, det är underhållande med en patentidiot som kan ställa det till för de slickt kompetenta utredarna kring Johansson, och t ex leverera teorin om att mordet sannolikt utfördes av Jan Gilljo. Man får en känsla av att Persson här ger uttryck för ett önsketänkande som kan förekomma inom polisen och på andra håll…
Nåväl, mordet får sin lösning, mördaren hittas, och hur fiffig, välunderbyggd och trovärdig den här lösningen än här så har den en stor brist. Det är inte den rätta. Och på något sätt har Palmeutredningens haveri och alla missförhållanden både inom polisen och inom politiken som den uppenbarat skapat en situation där det enda man egentligen vill är att om en ny teori lanseras så ska det vara den som faktiskt leder till att det kan fastställas bortom alla tvivel vem som sköt.
