[070916] Vad är meningen med livet? Att älska, att föröka sig, att ägna sig åt någon självförverkligande syssla, eller kanske att arbeta? Många försöker rent av att få till det på samtliga ovanstående plan. Kanske inte så konstigt att vi bränner ut oss och känner oss otillfredsställda?
Byggjobbare Gunnar har blivit före detta byggjobbare, han är numera en ickebehövd. Gunnar blev sjukpensionär efter en hjärtoperation, men har svårt att acceptera att han inte längre har en naturlig plats i samhället. Ett arbete att gå till, någon att käfta och dricka elvakaffe med, att känna att han gör nytta. Så mycket ville Gunnar arbeta att han smög sig tillbaka när förmannen inte var där. Och när han blev påkommen och hemskickad var han vid några tillfällen istället på bygget nattetid, med pannlampan påslagen.
Vid operationen fick Gunnar ett nytt hjärta och håller på att förändras, oklart av vilken orsak. Är det hans nya hjärta som plötsligt styr honom, den förre ägarens erfarenheter som får Gunnar att plötsligt känna behov av att vidga sina snäva gränser, så smått bryta sin trygghets-nojiga livsstil. Han vill köra motorcykel och närma sig sonsonens dagisfröken Anna. Änke-mannen Gunnar har äntligen insett att han är ensam och behöver någon även han. Tröttnat på all ordning och något lite börjat nosa på det mer livgivande kaoset. I en dröm möter han Lenin som ångrar sin ordningsmani och de många raka linjerna i sin politik, när livet och naturen inte innehåller något sådant som räta linjer.
Bob Hansson har efter ett antal diktsamlingar och en Bräcklighetens poetik debuterat som romanförfattare, och man känner igen sig i hans newageaktiga sätt att upplysa läsaren om hur man bör leva.
Han låter Gunnar i en äkta och naturlig ton själv föra sin talan (eller hur det nu är med den saken), i jag-form berätta om sin ömkliga person, om sitt lätt sorgliga och feglevda liv. Så lik många av oss i det svenska samhället, där man skall arbeta i sitt anletes svett och fan inte hoppa över den minsta lilla skakel.
Romanen Gunnar är stundvis skriven i en för mig irriterande och modernt pretentiös stil med kortkorta meningar bestående av ett eller ett par ord. Har kommatecknet försvunnit från våra datorer? Inte blir det automatiskt poetiskt. Bara för att man sätter punkt. Efter var och vartannat. Ord? Jag upplever boken som ganska språkligt och litterärt ojämn, men samtidigt sympatisk i det att Bob Hansson verkar vilja något med sitt skrivande. Vad ojämnheten beträffar kan det ha att göra med vem som faktiskt berättar, Bob eller Gunnar. Mot slutet träffar vi nämligen på Hansson själv, som i sin tur mött Gunnar som… Ja, jag vet inte om det tillför romanen någon större finess.
För att sysselsätta sig under sin motvilliga ledighet blir Gunnar något av forskare (åtminstone i början av romanen). Han har upptäckt sitt självhat och märker att alla andra också verkar bära på sitt. Likt en oundviklig och nedärvd Jantelag känner de flesta att oss att vi egentligen inte är värda att ha det riktigt bra.
Men han försöker trots allt ändå. Han går på date med dagisfröken Anna, i några pinsamt krampaktiga möten (men det går bättre senare). Med sin sociala inkompetens har han en benägenhet att braka in i människor. Det blir lite galet och komiskt rörande, likt en Sture Dahlström, men en Dahlström light och utan sexet.
Gunnar träffar på sin motsats i snabbköpskassan. En ung före detta konststuderande tjej ser sitt arbete som mer betydelsefullt än konsten. Kan det vara viktigare att ge folk konst än bröd? undrar hon. Hon ser rent av sitt arbete som ett konstprojekt i det att hon strävar efter att verkligen se andra människor, men också att försöka få dem att inte hata sig själva i deras själv-föraktande attityd.
Jag skulle väldigt gärna vilja skriva enbart positiva ord om Bob Hanssons romandebut, men jag har svårt att se en fullgången helhet. Det är lite för känslomässigt grunt och övertydligt, och jag saknar det levande och krumbuktande språket från dikterna.
Men kanske är det mitt självhat som inte tillåter mig att fullt ut njuta av en enkel och direkt-kommunicerande text som denna?
