[070910] av William Shakespeare
Premiär på¨Göteborgs Stadsteater, Stora scenen, 7/9 2007
Översättning: Göran O Eriksson
Regi: Mia Löfgren
Scenografi: Heidi Saikkonen
Musik av Håkan Hellström, The Beatles, Stefan Nilsson
Medverkanden: Eric Eriksson, Ralph Carlsson, Lisa Lindgren, Emilie Jonsson, Mårten Svedberg, Anna Persson, Mattias Bolin, Christer Fjellström, Anna Bjelkerud, Jonatan Rodrigues, Bahador Foladi, Stefan Nilsson, Thomas Nystedt, Mia Höglund Melin, Nils Dernevik.
Musiker: Stefan Nilsson, Mattias Bolin, Kristofer Söderström, Jonas Holmberg.
Så var det dags för nästa klassiker i modern kostym. Shakespeares Romeo och Julia hade premiär på Stadsteaterns stora scen i fredags den 7 september. Men om Faust förra veckan hade förflyttats till nästan nutid hade Romeo och Julia hamnat i nästan framtid.
Jag tycker inte att det spelade så stor roll med tidskiftet. Den som stått inne på gården till Capulets hus i Verona önskar sig inte tillbaka till denna tid, turistfälla, modell sent 1800-tal. Nu blev pjäsen en saga med sagofigurer i en sagotid. Låt oss hoppas att den appellerar till de ungdomliga åskådarna i salongen. Dessa kunde knappast behärska sin lycka när Eric Ericson gjorde entré som ciceron. I hög hatt och silverknoppad introducerar han föreställningen som vore han på rymmen från Cabaret.
Det är kanske så slipstenen ska dras? Pjäsen är fylld av vitsar och vågade vändningar som kan svåra att översätta utan ersattes i föreställning av sexuella – antydningar är för svagt ord, vad ska man säja? Symbolhandlingar, lika dem som man ser på teatern när skådespelarna som Ralph Carlsson fyllnar till på ett glas färgat vatten.
Han är mycket bra som Julias pappa och när han demonstrerar sin makt i andra akten är han formidabel, tung och oemotståndlig. Lisa Lindgren hade fått mammans roll på sin lott. Hon satte klackarna i golvet och marscherade över scenen med sin väl tilltagna barm som murbräcka.
Nu ska de ha fest och Romeo, Jonatan Rodriguez, och hans kusin Benvolio, Bahador Foladi, plankar in på festen, vilket inte är utan sina risker, eftersom de båda är av släkten Montague som ligger i dödlig fejd med värdfolket.
Allt går väl till dess att en liten trasselsudd till flicka virvlar in. För ett ögonblick möter hennes blickar Romeos. Kärleken har slagit sina klor i dem båda och från detta ögonblick rullar handlingen mot sitt oundvikliga mål. Emelie Jonsson är helt övertygande som den 15-åriga Julia, fylld av den första kärlekens häftighet, omöjlig att rubba ur sin verklighetsdröm; ingenting kan skrämma henne, inga hotelser, inga risker.
Jonatan Rodriguez, Romeo, kommer till festen för en annan flickas skull, men också han drabbas och också han finner vackra uttryck för sin kärlek, men höll inte hela pjäsen igenom, hade svårt att få täckning för de långa harangerna i andra akten. Författaren har valt att lägga mycket av texten på honom. Julias roll spelades av en pojke på Shakespeares tid. Det kanske var klokt att inte spänna illusionens båge för hårt.
Detta gäller ju hela Shakespeares produktion, många herrar, få damer. En av de mera omtalade i den här pjäsen är Julias amma, som hade fått en utmärkt tolkning av Carina M Johansson. En välkänd mansroll, Mercutio, hade överlåtits på en kvinna, Mia Höglund Melin, som studsade omkring som en lycklig ekorre i rollen och gav dem som anser att rollerna inte ska fördelas efter kön utan efter begåvning vatten på sin kvarn.
Thomas Nystedt gör sin beprövade gubbe till allmän munterhet i rollen som intrigerande munk, och man satt och funderade över vad som hade hänt Eivind Dahlgren? Han är väl inte sjuk? Han hade passat i gänget.
Ändå bar det inte hela vägen fram. Regissören Maria Löfgren hade inte styrt upp föreställningen. Det fanns gott om idéer och infall, men det blev liksom för mycket av det goda. Poesin och allvaret, kärlekens båda kusiner, hade fått stryka på foten. När det var dags för dem att göra entré i slutet så hade de redan givit sig av. Och utan allvar och poesi i tillräckliga doser blir det ingen Romeo och Julia.
/Åke S Pettersson
Det var en livfull föreställning, med en stark vilja att vara underhållande. Den stora scenen fylldes av vighet, musik och påhittig scenografi. Men när det gäller lättköpt humor blir jag konfunderad:
De tonårsgrabbiga knullskämten och de dammiga karikatyrerna av bögiga karlar och otillfredsställda kvinnor gör mig trött. Och var finns passionen? Med en Julia som skuttar omkring som en femåring och en Romeo som inte verkar att tro på sina egna ord?
Är det modernt? Är det ironiskt menat? Är det ”Romeo och Julia” istället för Romeo och Julia?
Kajsa Öberg Lindsten
