[070906] Det här är en biografi om civilkurage.
”Herr Hitler är en förolämpning” stod att läsa i Göteborgs Handels- och Söfartstidning fyra dagar efter att den österrikiske vicekorpralen tillträtt som rikskansler 1933.
Redan i slutet av 20-talet varnade Torgny Segerstedt för vad nazismen stod för. Då han hade utbildats i Tyskland i ungdomen och behärskade språket till fullo kunde han läsa mellan raderna i Hitlers Mein Kampf.
Segerstedt framstod som den förste stormvarslaren i svensk press. Han varnade inte bara för ett storkrig utan också för en kommande kulturnedrustning efter Hitlers makttillträde.
Torgny Segerstedt var född i Karlstad och minnet av Klarälven och Frödings poesi skulle komma att följa honom livet ut. Fadern var lärare, sträng och konservativ, och modern sluten och sjuklig och dog vid endast 37 års ålder sedan hon i tät följd fött fem barn varav Torgny var det fjärde.
När han kom in på gymnasiet på latinlinjen med grekiska på schemat hade fadern bestämt att han skulle följa familjetraditionen och bli präst. Det hade funnits många sådana i släkten.
Nu blev det inte så. Men det blev en avhandling i religionshistoria betitlad ”Till frågan om polyteismens uppkomst” Med Nathan Söderblom som ivrigt påhejande handledare skulle arbetet försvaras på Uppsala universitet 1903. Den godkändes dock inte, med motiveringen att den var för lite religiös och för mycket vetenskaplig.
Den första Segerstedt-striden har det kallats. Den berövade honom möjligheten att bli docent vid Uppsala universitet.
En professor i Lund såg dock till att Torgny Segerstedt fick en docentur vid Lunds universitet, på samma avhandling som Uppsalakollegerna underkänt. Men även i Lund stötte han på konservativa krafter, i form av en biskop, som fick honom avskedad som kristendomslärare i en elementarskola 1907. Dessa bakslag, parat med en redan från början radikal syn på religiösa problem, gjorde att han slutade gå i kyrkan. Ändå skulle det kristna arvet vara med honom i livet – han återkom med jämna mellanrum till det i sina spalter i GHT – men sista året han levde lär han ha sagt att han inte var kristen.
Torgny Segerstedt gifte sig 1905 med en norsk kvinna, Augusta ”Puste” Synnestvedt. Slumpen gjorde att bröllopet ägde rum samma dag som unionsupplösningen. Deras äktenskap skulle inte bli så harmoniskt, delvis beroende på hans snedsprång. I början präglades det också av svåra ekonomiska umbäranden. En personlig professur skapades med privat donerade pengar sedermera för Segerstedt i Stockholm.
Men publicistiken lockade. Redan som student hade han skrivit för GHT och när erbjudandet kom att bli huvudredaktör 1917 flyttade familjen till Göteborg.
Sina artiklar skrev han med stålpenna, någon enstaka gång med blyerts. Handstilen var lättläst och han var en ordets mästare. Meningarna var korta och med stil och finess i formuleringarna – ibland slank även slangord med – hade han ingen motsvarighet inom svensk press. Han var en konstnärssjäl, menade många. Dock var han aldrig folklig, utan en intelligensaristokrat. Sin liberala åskådning satte han högst; människans rätt till frihet och yttrandefrihet. Han var kontroversiell från början och anklagades faktiskt för att vara diktatursvärmare på 20-talet sedan han hyllat Mussolini i en text.
Men när nazismen dök upp var det ett helt annat ljud som hördes. Torgny Segerstedt skrev på Idagsidan i tidningen från första till sista ord att Hitlerismen var en fara. Att nazisterna i Tyskland reagerade mot hans ord hade han naturlig förståelse för. Han utmålades i nazistisk press som brittisk spion och var uppsatt som en av de första på deras dödslista. Men att många i Sverige tyckte han gick för långt under kriget kunde han aldrig förstå. Inte bara regeringsföreträdare som statsminister Per Albin Hansson – som han var personlig vän med – eller utrikesminister Christian Gunther – vilkens avgång han krävde flera gånger – utan även häradshövding Marcus Wallenberg den äldre – vars vänskap han också hade – varnade honom i brev.
Men Segerstedt stod på sig. GHT åkte på bakslag – och flera anställda var oroliga för sina jobb – då en annonsbojkott dränerade tidningens ekonomi. Ett tjugotal gånger beslagtogs också tidningen med hjälp av en hastigt instiftad censurlag. Torgny Segerstedt fortsatte att gissla makthavarna även för dessa tilltag. Och för permittenttrafiken av tyska soldater genom Sverige. När han kallades upp till Slottet och fick en utskällning av kung Gustaf den femte svarade han på kungens fråga om han inte ville inse att ”dina utfall är livsfarliga?”
”Absolut inte. Och jag är inte beredd att tumma på min övertygelse.”
”Du riskerar att störta landet i krig!” sa kungen.
”Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt?” svarade Torgny Segerstedt.
Det är en mycket inspirerande bok som den förre skådespelaren Kenne Fant har skrivit. Han var sjutton år vid krigsutbrottet 1939 och hade TS (Segerstedts signatur) som idol i GHT. Men han väjer inte för de mindre smickrande sidorna hos den legendariske tidningsmannen. Som att han var krävande och hård som chef, att han öppet visade sin kärlek till älskarinnan Maja Forsman – maka till GHT:s ekonomiske styresman advokat Axel Forsman – hans tungsinthet, hans långsinthet.
Och det var även självklart att de styrande och chefen på GHT såg till att få löneförhöjningar medan de anställda inte fick ett öre mer.
Intelligensaristokrat som Torgny Segerstedt var saknade han gemyt. Själv sa han någon gång att han egentligen var folkskygg.
Folk som inte delade hans åsikter kunde spotta efter honom på gatan där han kom gående med sina två hundar. Under kriget bar han en pistol på sig – men enligt vad någon sagt hade han aldrig ens provskjutit med den.
Torgny Segerstedt fick aldrig uppleva krigsslutet. Han dog den 31 mars 1945 av blodpropp i hjärtat. Hans sista ord på dödsbädden lär ha varit: ”Hur går det i Norge? Är Norge fritt än?”.
En mycket bra biografi är detta. På ett fåtal ställen finns faktafel som miss på årtal och hovrätt istället för tingsrätt, men det är skönhetsfläckar som går att stå ut med.
