[070906] Under de gångna veckorna är det många som ifrågasatt varför vi överhuvudtaget skall lägga energi på att lämna in remissvar på Ansvarskommitténs förslag. De utspel regeringens företrädare gjorde under försommaren har av många tolkats som att kommitténs arbete redan är förpassat till papperskorgen. Det vore olyckligt om detta centrala inspel, där man säger sig försvara underifrånperspektivet, skulle begränsa viljan att engagera sig i remissarbetet.
Debatten kring Ansvarskommitténs slutbetänkande har låst sig kring regionala gränser vilket tagit fokus från det allt övrigt i kommitténs förslag. Det är i allra högsta grad intressant att diskutera vilka sakfrågor som ska hanteras i stat, region/landsting och kommuner. Det är en viktig fråga för framtiden, inte minst om man ser utifrån det tidsperspektiv kommittén arbetat med.
Att aktivt välja att inte ta ställning eller avfärda kommitténs förslag är också att acceptera att dagens ordning ska gälla. I debatten har ingen, mig veterligen, föreslagit att den framgångsrika försöksverksamhet som pågår i Skåne och Västra Götaland ska avslutas. Det är snarare så att man i de regionerna frågar efter att ta över fler arbetsuppgifter.
Staten har ett ansvar som politiken inte kan smita undan, ansvaret för att regioner/län ges samma förutsättningar att utvecklas. Dessutom har staten ett ansvar för helheten att ingen lämnas utanför och att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun utformas med en nationell likhet mellan regionkommunerna.
Beslutet att engagera Jan-Åke Björklund som samordnare är bra. Björklund har ett stort förtroende i inte minst mot bakgrund av hans erfarenheter från Skåne och Västra Götaland.
Erfarenheterna från Skåne och Västra Götaland måste tas tillvara i det fortsatta arbetet. Klockan går inte att vrida tillbaka, utveckling är att gå framåt finna nya lösningar på nya problem. Region Skåne och Västra Götaland är goda exempel på att regional samverkan skapar förutsättningar för utveckling inom många områden. Det är inte längre frågan om huruvida vi ska ha regionkommuner, den enda nu intressanta frågan är vilka arbetsuppgifter som ska läggas på regionerna och hur processen för att bilda regionkommuner ska fortsätta.
Otåligheten ute i landet är stor. – Vi vill inte vänta med att komma igång med arbetet att bilda regionkommuner. – Vi vill inte tappa tempo i arbetet med att förverkliga huvuddragen i Ansvarskommittens förslag. Jag är helt övertygad om att vi klarar att hantera både ansvarsfördelning och regionkommunernas geografiska indelning fram till 2010. Låt oss sedan använda perioden fram till 2014 för att anpassa statliga myndigheter och verk till den nya organisationen.
Region Värmland har under våren genomfört en regional turné där vi träffat samtliga sexton kommuners ledande politiker och diskuterat Ansvarskommitténs förslag. Det stora flertalet har uttryckt att kommitténs förslag är genomarbetat och att en förändring måste komma till stånd. Huvuddragen i diskussionerna kan sammanfattas i nedanstående punkter:
• Förslaget från Ansvarskommittén är sammanhållet och har tydligt fokus på ansvars- och uppgiftsfördelning mellan stat, kommun och inom den regionala nivån. Sverige har slagit in på en väg i och med bildandet av regionerna i Skåne och Västra Götaland. Långtgående förändringar kan inte bara komma delar av landet till del.
• Betänkandets styrka är den politiska enigheten från kommitténs ledamöter om den framtida samhällsorganisationens utformning.
• Det slår fast att de regionala utvecklingsfrågorna ska hanteras av politiken. Det är politiken som ska avväga intressen, sätta mål och prioritera.
• Förslaget stärker det kommunala och det regionala självstyret och gynnar den regionala tillväxten. Det handlar om miljö, infrastruktur och kultur den regionala utvecklingen och planeringen men också arbetsmarknads- och näringspolitik.
• En ökad samordning av statens myndigheter skapar större effektivitet. Regionernas och myndigheternas geografiska indelning måste samordnas. Ska denna samordning vara möjlig måste regionerna vara tillräckligt stora och sammansatta så att de är funktionella de närmaste 30 åren.
• För att klara framtidens behov inom sjukvården, det handlar främst om innovationsförmåga, medicinsk utveckling och kostnadseffektivitet, finns det anledning att fundera på om inte regionkommunerna är bäst lämpade att ta ansvar för verksamheten.
• En viktig del i kommitténs resonemang är att framtida regioner måste vara stora nog att skapa en större regional tillväxt med utvecklingskraft för att kunna utföra och finansiera den framtida välfärden. Därför är det viktigt att man står fast i att bilda robusta enheter som klarar denna utmaning. Det handlar primärt inte om att ta vara på stordriftens fördelar utan handlar det mer om att utveckla gemensamma former för tillväxt och planering av t ex infrastruktur över större områden.
Vi vill, kan och måste gå vidare i processen. Det finns ingen väg tillbaka. Regionerna i Skåne och Västra Götaland visar den kraft som finns i lokalt samarbete. Det visar också att politiken lokalt har förmåga att enas om nödvändiga strukturella förändringar. När vi nu efter dryga fyra år nått så här långt är det olyckligt om central politisk taktik/retorik ska försena hela projektet.
