[070807] Men varför svider inte de medverkande poeternas språk? Med bidrag av Natalja Antonova, Igor Belov, Béla Javorksy, Sándor Kányádi, Sergej Michajlov.
För att en dikt skall vara bra som dikt behöver språket också höja sig idel från t.ex. tidningars artiklar, inte bli nödvändigtvis svårt i en massa lager som öppnar annat än det i första spåret sagda, men det ska vara fint (extra välskrivet, och visa på förmåga att gestalta, eller beskriva smärtan) ifall dikten skall kännas som något som berör som dikt. Kanske behöver dikten ha något som rätt mycket motiverar sitt forum. Annars kan jag tycka lika mycket, och även mer synd om och känna tilltal för någon bara, vem helst än just för de här stackars livsklämda poeterna, förtryckta i elände, det med något reportage om människor från ett fängelse eller diktatur, eller i socialt nödläge, då får personen tala ut i många fler rader, förklara, man blir gripen mer, inser närmare det sociala nödläget och patoset, bara med korta meningar att lägga in t.ex. ”AIDS” i en dikt, varför skulle någon (jag) börja tycka synd om andra (dem) med det, då finns det skildringar som säger mer och tydligt, om det ska vara jättetydligt utsagt, som i dikterna i PS. Finns dikter och diktare som verkligen skriver uti hemsk smärta från östblocket, det gjorde inte dessa så pass att språket sved med dem. Med dikterna kan jag inte tycka speciellt synd om dessa människor, inte gå vidare in i deras smärta som läsare, allra minst som kritiker, inte mer än om andra, läste stundom i Hundhufvudstadsbladet och annars mycket mer gripande grejer från östblocket under 30 år, och TV-reportage är mer gripande, om dikten skall vara det måste det ske mer i språket och dess egna uttryck som sådant, något jag som kritiker måste stå fast vid trots att dikterna har en klar social vinjett. Men varje nummer av PS varierar en hel del, från tema och geografi och estetik. Det är också fint. Av en välbehövlig tidskrift, nog den främst svenska vad gäller enkom poesi.
