[070618] Poesi i uppbrottstid. Inget gäller och samtidigt allt. Postmodernismens implosion. Hur kul är det, frågar ni? Jättekul, svarar jag, av dikterna befriad från oket, från genretänkandet, fri att bara läsa och uppleva. Här finns leken med orden, leken med ordens betydelse, leken med sidornas spatictitet, leken med livet själv – och allt före och efter.
Samlingens första Horror Mammuth följs nästan brutalt av Sjunka in.
Dikterna, en sida för en mening, stillar livet till nästan outhärdlighet. Tempot i boken – saaakta – litet snabbare – saakta – djuuuup – saaakta – fort, fort – saaakta igen, hetsar och lugnar. Som upplevelsen av livet själv.
Skojet, ordskojet, meningsskojet, det allmänna ”utflippandet” i ett nu som blir ett alltid och samtidigt ett då-nu-sen suger. Visst finns allvaret bakom varje ord, allvaret är själva den röda – jag menar röda – tråden i Aase Bergs skriverier. Hon skapar på allvar, gravt allvar och det blir fruktansvärt roligt. Har litet svårt med mungiporna som vill annat än mina tänkr när jag läser:
JUVSPINDELN BRINNER I SANDEN
fortfarande försprång
hundarna skäller och bråkar
härifrån
är det roligt
att se folk
Ordlekeriet är Aase Bergs styrka, yta och djup. Det är spännande att läsa. Ett slags lustsorg som pockar på tanke och djup, sorg och inkännande. Inte sällan fastnar skrattet i halsen, ofta tvingas omtänkandet fram, och eftertanken. Som i
Skyltfönster Whiskas
I Sarajevo
gör vi allt
för våra katter
nu
