[070618] Minns ni Jack som gjorde Ulf Lundell odödlig (nåja). Nu har det hänt igen. Måste hända igen. Från Blackeberg kommer dom ner som från Strindbergs höjder på Söder. Dom tar över stan. Dom gör krumbukter som ingen annan.
Jonathan gör en Odyssé i Stockholms centrala delar, i kvinnors centrala delar, i välfärdsstatens själva hjärta. I boken finns allt; fattiga och rika, farliga och snälla, kompensation och den tomhet som uppstår när kompensationen lyckas. Underliggande motiv är relationen till fadern, musiken och teatern. Men så är Janols teatermänniska, och boken bli i mångt och mycket ett exempel på verkligt bra scenografi i vilken storyn ges frihet att växa.
Jonatan gör allt för att fungera, tar tom. Jobb på posten. Bilden av ett statligt statistikum är suverän. Språket glider som en väl vallad skida på nysnö. Utvecklingsromanens utvecklingsperson passar suveränt. Det Lundell missade i Jack – den verkligt stora visionen – finns här med råge; en stooor grundkärlek, möten på de skummaste premisser, missförstånd och massor av sexuella och känslomässiga motivationer och handlingar strömmar genom texten.
Bäst är Jonols när har dissekerar socialvården. Vad händer på hemmen? Här händer mycket, bra, men också tråkigt. Allra minst verkar personalen bry sig om patienterna. Hur i helvete kan socialvårdare utnyttja sina klienter så? Hur är kollen på vilka som vårdar, varför de vårdar?
En mentalt störd människa är svag. I boken finns många exempel på hur Johanthan missbrukas, men också hur Jonathan lär sig att använda andra människor för att skaffa egna fördelar. Det kunde ha gått åt helvete för J, men han har samma slags tåga som en gång Lundells Jack. Mer ändå, faktiskt.
Det Jonols skapat är en ny generationsroman. Alla de gamla motiven från Jacks tid finns kvar, men något i tonen, i språket, i samspelet människor emellan är nytt, på gott och ont. Gränslösheten är bokens faktiska tema – allt är möjligt! Läs, njut, förförs och förfäras!
