[070614] I Tusen gånger starkare gör Christina Herrström upp med skolans strukturella könsförtryck. En gång för alla, vill man tillägga. Boken är en pamflett och skolan, strukturerna och vuxenvärlden såpas till så det skummar om det. Om det är bra? Nja, funktionellt, kanske. Men stilistiskt är det ojämnt och dramaturgiskt är det förutsägbart.
I Tusen gånger starkare berättas det om Saga, som kommer till en svensk niondeklassare, från att ha levt på resande fot på olika ställen i världen med sin pappa. Likt en Pippi Långstrump dyker hon upp i den svenska skolvardagen och reagerar som ett naturbarn inför de orättvisor och vuxen-dumheter hon ser. Och det hon reagerar allra mest på är att killarna jäser över och tar plats på tjejernas bekostnad. Och att ingen vuxen gör något åt detta. När hon börjar uppföra sig som killarna, fastän hon är tjej, blir både de vuxna och killarna djupt provocerade. Tjejerna, däremot, stärks under en period, tills de inte orkar stå upp mot lärarnas och pojkarnas starka motreaktion.
Historien berättas ur en tyst, snäll och duktig flickas perspektiv. Och genom henne blir historien trots den stilistiska ojämnheten gripande på slutet, kanske för att den då lämnar kollektivet och dess problem och fokuserar på individen.
Jag tycker, trots mina invändningar, att Christina Herrström gör det bra. Hon tydliggör könsmaktstrukturer på ett mycket effektivt sätt, vilket gör att man inte måste vara tonåring för att ha något att lära av Tusen gånger starkare. Det är bra att hon så tydligt naglar upp problemen på kyrkporten om hur flickor fostras in i en tjänande, hjälpande och behagande roll. Ännu mer gillar jag hur hon i sin text manar till reflektion om hur flickor och kvinnor ser på sig själva och kring hur och när flickor överger barndomens frimodighet och börja se sig själva som mindre kompetenta och självklara än pojkarna. Tusen gånger starkare är en bok som gör nytta, helt enkelt.
