[070614] Boken Maktspråk har tilläggstiteln Boken med jävlaranamma! Ett svavelosande löfte. Nu ska maktens verbala anatomi blottläggas. Tyvärr lever inte boken upp till det löftet.
Men visst är temat spännande. I den halvintellektuella sfär som jag har rört mig i sedan jag trädde in i den akademiska världen och därefter i den kulturella har det skrivna och talade ordet varit viktiga byggstenar i mitt umgängesliv. På 70-talets barrikader var det retorikerna som tog makten och såg till att mycket förblev ogjort. För de blev alltid valda till förtroendeposter och så fort ord skulle omvandlas till handling var det andra talanger som behövdes. Eller som det heter i boken Utvandrarna: guldet blev till sand. Men fortfarande upprepas mönstret att det är de väloljade ordmaskinerna som tar makten över gräsrotsrörelserna.
Avsnitten i boken är mycket korta och man undrar varför. Ett av de första kapitlen heter Till häst – Om alla maktens ord. Smått obegriplig rubriksättning och det luktar ytligt konsultspråk. Men kanske är det mina egna fördomar? Anspelningen på häst får snabbt sin förklaring. Maktens symbolspråk spelar ofta på överordning och underordning. Den som sitter på en häst har en upphöjd position. Det låter banalt men det finns många exempel på att det fungerar. Redan i skolsalen var det tidigare vanligt att lärarens pulpet placerades några decimeter högre än elevernas. Det signalerade överordning samtidigt som det gav möjlighet till övervakning.
Författarna skriver kortfattat i kapitlet att makt är upp och maktlöshet ner. Det är omöjligt att tala om makt utan att tala om nivåskillnader, fysiskt eller symboliskt. Överklass kontra underklass. Stadsjeep kontra vanlig personbil – och hur det går i en sådan konfrontation kan man lätt föreställa sig.
Hur lägger man då upp sin text så att den signalerar pondus och öppnar vägen till inflytande? En lagtext är väl ett av de tydligaste exemplen på ordsammanställningar som medvetet strävar efter att framstå som auktoritativ och samtidigt neutrala, som om den vore opolitisk i varje avsnitt. Detta dissikerar författarna ganska bra. Vari ligger hemligheten, frågar de? I de långa meningarna? Melin och Melin räknar fram att juridiska lagtexter består av ungefär 30 ord per mening, vilket är dubbelt så mycket som i modern prosa. Kanske i de krångliga meningarna?
Nej, de hävdar att det är det flitiga bruket av substantiv som är svaret. Vart fjärde ord är ett substantiv. Om man med juridisk retorik vill uttrycka att man kysser en flicka, hur skulle det kunna se ut. Författarna tar ett exempel från Hjalmar Gullberg:
Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kund,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
det var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenens tid
och gullregnens månad.
Hjalmar Gullberg avslutar sin dikt Kärlek i tjugonde seklet med:
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.
Melin & Melin översätter dikten till juridiksvenska:
Den som vid blommande syren kysser en kind, döms – om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken – för kyssande av kind vid blommande syren till böter eller fängelse i högst sex månader.
Enstaka ord och uttryck har också ofta varit en del av en maktkamp eller ett sätt att se på verkligheten. Städerska blev lokalvårdare. Nej till abort blev Ja till livet. Inom juridiken finns gott om exempel: Terrorism blir allmänfarlig ödeläggelse; kravaller blir våldsamt upplopp; kreativ bokföring blir oredighet och inbrott blir olaga intrång.
Språket förändras och vi bygger en stor del av vår identitet med hjälp av det. Det blir en form av växelspel. Helt oproblematiskt är det dock inte i en region som Baskien införde baskiska som obligatoriskt för att kunna få arbete i offentlig tjänst. Baskiska är en blandning av olika lokala dialekter. Är det ett bra sätt att skapa identitet idag? Man kan ju knappast tro att särskilt många utanför Baskien kommer att ägna särskilt mycket tid åt att lära sig ett sådant språk med så begränsad räckvidd. Vilken makt utövas av detta språkliga grepp? Det får vi inte veta.
Melin & Melin tar nynorska som ett annat exempel. När Norge blev självständigt från Danmark 1814 ville man (det vill säga den ekonomiska, kulturella och politiska eliten) inte vara slav under det danska skriftspråket utan skapa ett eget. Talspråket var det däremot inga problem med, det hade alltid haft en stark lokal prägel. Plötsligt stod man där med två olika skriftspråk, nynorsk och bokmål. Bokmål är äldst och ligger närmare danskan och oslodialekten. Nynorsk är en blandning av olika dialekter och mer västnorsk. Språkstrider har förekommit med politiska undertoner. Författarnas slutsats blir att man inte ska rota alltför mycket i språken.
Det norska språkprojektet var ett utslag av nationalistiska strömningar i Europa, skapat av dem som hade makten i varje land. Det kom med tiden att bli en del av identitetsskapandet. Men går det att upprepa samma projekt idag på regional nivå? Det hade varit spännande att få läsa åtminstone något om detta i denna bok.
Visst väcks en hel del spännande tankegångar i boken. Men det blir kortfattat på gränsen till otydligt. En viss konsultjargong blir det väl ofrånkomligen när frågeställningarna förenklas till snärtiga formuleringar. Resultatet har blivit högt och lågt både till innehåll och språkbruk.
