[070614] Den frusna rörelsen – i denna möjlighet börjar människans fotografiska rapportering – och gestaltning – av sitt vara. Ett vara som klätts i födelse, liv och död och bearbetats av politisk övertygelse, konstnärlig undersökning och förföriskt säljande argument.
De första bilderna visar, med sin långa exponeringstid, gator, byggnader och parkmiljöer där människan är frånvarande. Det vill säga, människan är närvarande genom en glidande, undflyende skugga, ett slags notering om att där det finns rörelse finns det också liv. Med det frusna ögonblicket kom också möjligheten att göra henne symbolisk på ett annat sätt.
Att bilden är en konstruktion, att den fotografiska bilden har ett laddande subjekt, blev en erfarenhet under de årtionden jag växte upp. Kanske är det också därför som Odd Uhrboms bilder till Sara Lidmans Gruva talade ordlöst och övertygande till mig. Men kanske berodde det också, åtminstone till viss del, på att min far var från Norrland. Ur svärtan, ur gruvmörkret steg Odd Uhrboms skildring av gruvarbetarnas livs- och arbetsvillkor i Kiruna 1967. Intensiteten i bilderna brände sig in. De berättade om vår nästas, vår medmänniskas, gemenskap, utsatthet och smärta. De berörde som politiskt dokument men framförallt som ett spektra över existentiella grundfrågor tolkade i ljus och skugga och som en röst som talade om människovärde och respekt.
Dessa fotografier får, för mig, representera det dokumentära, engagerade fotografiet. Genom sin svartvithet blir de ett inlägg i 1900-talets svenska fotografihistoria, tungt vilande på reportagets ögonblicksbilder, ögonblick som kom att vara för evigt och som i många fall blev början till en annan historia.
Detta sammanföll med var mans inköp av den prisvärda Instamatic-kameran på 60-talet. Folkkameran var uppfunnen, numera förvaltad av mobiltelefonens funktioner. Snart sagt alla kunde experimentera med perspektiv, vinklar, arrangemang och iscensättningar.
Ur dessa generationer växte fotografiets nya konstnärliga uttolkare och innovatörer. Genom åren har jag haft förmånen att arbeta med flera fotobaserade konstnärer – och konstnärer som använder fotografiet som konstnärligt uttryck – i så vitt skilda konstnärsskap som Lotta Antonsson, Mona Hatoum, Annika von Hausswolff, Dawid, Maria Lindberg, Esko Männikkö, Marc Quinn, Denise Grunstein, Yinka Shonibare, Magnus Wallin och Elina Brotherus. Mångfalden av konstnärsskap som arbetar med fotografiet som uttryck och gestaltning är överväldigande.
Samtidens unga konstnärer och konstskolestuderande arbetar gärna med fotografi och fotografiska iscensättningar och lånar innehåll och uttryck från samtida spelfilm och TV-program. I en meltingpot rör sig rapporteringen och undersökningen av vår samtids historia, såväl en skildring som enskilda konstnärliga uttryck och verk, och fotografiet har för länge sedan erövrat den mark där det i dåtid frånerkändes sin position som konstnärligt verk.
Idag har fotografiet, som det praktiskt har gjorts möjligt, blivit var mans möjlighet och ett antal konstnärers gestaltningsfält. Intresset sett som investering har nått ständigt nya nivåer sedan 80-talet. Men likväl, och jag finner det sympatiskt, har också fotografiet, genom sin tillgänglighet, rent pedagogiskt öppnat ett fält som, likt teckningen, tillfogat en anspråkslöshet till mediet och den konstnärliga formen. Där det finns rörelse finns det liv.
