[070930] av Magnus Dahlström
Stadsteatern, Studion, premiär 28 september 2007
Regi Emil Graffman
Scenografi Åse Lieberath
Medverkande: Marie Delleskog, Johan Karlberg, Fredrik Ewers, Sylvia Rauan.
Turister är Magnus Dahlströms protest mot vårt lättsinniga leverne. Som gäster från rikemansvärlden, förlitande oss på vakter och höga stängsel. Genom springorna i gallret ser vi på de andra som zoobesökarna kollar djuren.
Det som driver honom till denna undersökning är de ohyggliga tragedier med afrikaner som desperat söker ta sig in i vårt privilegierade Europa, bland annat via semesterparadiset Kanarieöarna.
Isande träffsäker som vanligt när det gäller det obehagliga, mindre övertygande som personskildring; föreställningen kan upplevas som sövande i sin envetna minimalism.
Två par Marie Delleskog med Johan Karlberg och Fredrik Ewers tillsammans med Sylvia Rauan spelar de illa berörda (alls inte aningslösa) turisterna. Marie Delleskog hittar djup i sin karaktär som berör, Karlberg rör sig vant på ytan. De två ungdomarna visar att skådespelarens yrke är svårt, att det till exempel krävs tekniskt kunnande att tala i en upprörd situation.
Det är inte lätt för ungdomarna att ställas mot de rutinerade rävarna. Regissören Emil Graffman kunde möjligen ha jobbat lite med dem. Nu stod skådespelarna för det mest rakt upp och ner och när de inte ha annat att göra satte de sig på golvet i den fängelselika scenbilden med väggar som hade ögon.
Det är ingen feel-good-teater, snarare feel-bad-sådan. Man mår sämre när man går hem än man gjorde när man kom. Det var väl det som var meningen.
/Åke S Pettersson
Uppsättningen av Magnus Dahlströms Turister på Studion är en nattsvart föreställning i ett kalt, mörkt rum med gallerfönster – ett turisthotell på en sydlig semesterö, som lika gärna kunde vara ett fängelse, eller en fångtransportvagn på väg mot undergång och förintelse. Det enda ljus som sipprar in kommer från springorna i väggen. Efter paus finns det kikhål inomterade i väggen, genom vilka de maskeradklädda turisterna ängsligt kikar ut.
På scenen möter vi ett äldre par – spelat av Marie Delleskog och Johan Karlberg. Och ett yngre par – spelat av Fredrik Evers och Sylvia Rauan.
Den äldre kvinnan försöker med urskuldande leenden och en undertryckt ilska bemästra sin svåra ångest. Hon har glömt den lugnande medicinen hemma. Hennes skallige make försöker bemästra situationen med ordergivning och lugnande vrål, men också han är på gränsen till sammanbrott.
Det unga paret är nästan lika illa ute. Han är en fördomsfull vekling som bubblar av otillfredsställd homoerotisk längtan. Och hon är en sadistisk socialsekreterare med vackra ben, förföljelsemani och utmanande beteende. Som en kåt stålbatong är hon – beredd att våldta den skallige, mörda hans fru och skrynkla ihop sin mesiga man som en gammal chipspåse.
Men föreställningen blev inte så spännande som man kunde hoppas. Det hela urartar till ett resonemangsspel, där de fyra neurotiska figurerna mest står i varsitt hörn och luftar sina fördomar, i stället för att gå i närkamp med varandra. Då och då ramlar en gråsvart ballong ner från taket och brister med ett pang, som får såväl publiken som rollfigurerna att hoppa högt. Det är det mest dramatiska som händer på scenen. Och ändå slutar föreställningen med ett lik.
Det är bra att Stadsteatern vågar spela en modern skräckhistoria. Men det är synd att den urartar till fadd moralism – en berättelse som handlar om ”de andra”: fyra obildade underklassloosers, som är så dumma att de spenderar sina semesterpengar på att fara till ett otryggt hörn av världen. Glömde de att kolla UD:s rekommendationer, kanske? För inte kan man väl tro att det gör det av medveten oppositionslust – i en vilja att vara politiskt inkorrekta, och reta upp den göteborgska teaterpubliken!
Tillslut är det tröttsamt att i två timmar lyssna på fyra personer som är monotont hysteriska. Det känns som att titta på tecknade seriefigurer. Man saknar pratbubblorna och får svårt att andas.
/Kajsa Öberg Lindsten
