[070527] Ibland blir man bara förbannad när man plockar upp en bok. Men samtidigt som ”Könsbalans – så jobbar du jämställt” påminner mig om alla frustrerande orättvisor som finns på vår präktiga Svenska arbetsmarknad innehåller den också hopp och inspiration. När jag vänt sista sidan har ilskan i mig omvandlas till jävlar anamma och funderingar kring jämställdheten på min egen arbetsplats.
Könsbalans är tänkt som en handbok och är full av fakta, intervjuer och exempel för den som vill förbättra jämställdheten på jobbet. Genom att fokusera på kön snarare än genus vill Mian Lodalen och Anna-Klara Bratt luckra upp könssegregationen på arbetsmarknaden och göra det lättare för män och kvinnor att ta sig in på alla arbetsplatser i framtiden, oberoende av kön. Det ska också minska skillnaderna i vem som får makt och hög lön och vem det som produceras riktar sig till.
Mian Lodalens och Anna-Klara Bratts bok är tänkt att användas praktiskt och innehåller en tydligt utarbetad checklista över vilka delar av arbetsplatsen som kan behöva ses över. Det handlar bland annat om att kolla upp hur många män och kvinnor som finns anställda och vilka positioner de har, för att sedan försöka balansera detta genom positiv särbehandling när någon ny ska anställas.
Ett av de exempel som lyfts fram i boken är författarnas egen arbetsplats – tidningen Arbetaren. Där valde de att ta in fler kvinnor som frilansare och att anställa kvinnor när nyrekrytering behövdes, eftersom det fanns en manlig dominans bland reportrar och fotografer. Det skedde också en viss förändring av vem som var ansvarig för vad.
På otaliga möten diskuterade sedan de anställda vem som skildrades i tidningen (en majoritet av de som intervjuats och fotograferats var män och det var oftast män som fått rollen som tillfrågad expert) och bestämde sig för att aktivt göra något åt saken.
Resultatet blev att artiklarna balanserades mer och fler kvinnor blev intresserade av tidningen.
Jag tror att det är viktigt med den här typen av litteratur. Framför allt med exemplen från de arbetsplatser som valt att aktivt försöka skapa nya strukturer.
Det är inga nya, omskakande fakta eller lösningar som Anna-Klara Bratt och Mian Lodalen kommer med, men boken är tydlig och klart strukturerat och de många exemplen får mig att tänka till om min egen arbetssituation.
Det är en bok jag skulle vilja glömma på tidigare chefers arbetsbord och en bok som påminner mig om min egen möjlighet att påverka.
Som inspiration tror jag att ”Könsbalans” fungerar fint. Det verkar så lätt att skapa förändring och de många exemplen ger hopp, även om jag misstänker att det är skillnad på att försöka skapa en förändring på tidningen Arbetaren och på en stor, feministiskt ointresserad arbetsplats. Hur som helst tror jag att boken kan leda till diskussioner i fikarummet. Den kan skapa intresse för frågorna och en debatt kring kvotering och rättigheter. Det är en början.
