[070524] Det är en spännande idé som Cilla Naumann sätter i verket när hon skriver en roman där huvudpersonen endast förekommer sådan som hon upplevs av några av sina närmaste. En väninna, en make en far och ett barn. Genom detta får läsaren också en suggestiv påminnelse om hur osäker den verklighetsbild är som man för det mesta helt oreflekterat går omkring med.
Den egna upplevelsen av en annan människa kan kännas betryggande helgjuten och konsistent, men när vi hör vad någon annan säger om samma människa kan vi förvånas över hur mycket den bilden skiljer sig från vad man själv håller för sant.
Om man sätter sig in i huvudpersonen Annas roll i boken, så är hon alltså i förhållande till läsaren helt och hållet utlämnad åt andras omdöme. Och är inte vetskapen om att det ofta är så för också oss själva stundom väldigt jobbig. Man kan ju lätt föreställa sig att det finns ett omdöme, en värdering, av vad man är för en figur i andras ögon och dem emellan, som man aldrig själv får ta del av, för den sortens uppriktighet ryms inte inom ramarna för det normala relationsspelet i vårt välstrukturerade samhälle. Förmodligen skulle allmän och total uppriktighet leda till kaos.
De fyra berättelserna blir givetvis mycket olika, för där förekommer ju huvudpersoner i var och en, jagberättare som subjektivt och temperamentsfullt berättar om Anna. Det blir egentligen fyra kortromaner, som styrs av bl a den tid som berättarna känt Anna, men det finns även andra tidsskalor, en förhistoria, ett längre släktsammanhang, ett komprimerat skeende där något avgörande hänt. De som berättar har ju olika möjligheter att överblicka Annas liv, för väninnan rör det sig mest om en gemensam ungdomstid, men också formativa år, när konstnärsdrömmar ska förverkligas och kärleksrelationer utspelas.
Väninnan Monika berättar om hur Anna stal hennes bilder och använde för att komma in på Konstakademien. En kontroversiell upplysning, verkligen ägnad att svärta Annas rykte. Men läsaren kan inte få reda på vad Anna säger om det här, den som tydligen uppträtt moraliskt förkastligt ges inte den mest elementära rättvisa, som det skulle innebära att också hennes version återgavs.
Våldtog Annas man Monika? Ja, får man tro henne så gjorde han det, får man tro honom så är det (förstås) mer tveksamt. Men han får åtminstone berätta, och då träder en annan funktion av Naumanns speciella romanupplägg in, läsaren får ta del av vad de fyra sekundära huvudpersonerna i bokens berättelser säger om varandra. Det finns alltså olika versioner av samma förlopp, olika bilder av samma människor som delar med sig av sina upplevelser av hurdana de andra är. Mellan dem och deras berättelser finns förbindelser som läsaren kan leva sig in i, man kan välja vem man vill tro på. Men Anna är oåtkomlig, samtidigt som hon är helt utlämnad.
Annas man berättar om familjens bilresor från Paris till Pyrenéerna, han minns det äventyrliga och spännande i att aldrig ha planerade rutter och förbeställda hotellrum. När Annas dotter berättar om resorna minns hon hur ohyggligt pressat och plågsamt det var med denna osäkerhet att inte veta när dagens mål var nått och var man skulle övernatta. Vad Anna tyckte vet vi inte, vi får känna efter, vilken version låter rimligast, vad vill vi tro, vem förefaller mest trovärdig?
Så får läsaren också värdera karaktärer, vilket i sin tur gör att man måste ifrågasätta sina värderingskriterier, vad är det hos någon av personerna som gör att man finner en version mer tillförlitlig än den andra? Är det hos bokens personer skillnaden finns eller är det just i den egna värderingen, tror man på någon som är ung och lidelsefull, tror man på en mogen man, en läkare med allt det förtroendekapital en sådan med rätt eller orätt kan tillgodoräkna sig?
Vad ser du nu är alltså en både intellektuellt och känslomässigt utmanande roman som också är mycket behaglig att läsa med ett fint utmejslat språk och väl gestaltade karaktärer. Av vilka den viktigaste förblir hemlighetsfull, just så hemlighetsfulla som säkert de flesta av oss vill vara, när det gäller frågan om vilka vi innerst inne är.
