[070523] Vägen från grymtanden och skrik till ett språk med grammatik var väldigt lång. Men när vi väl kom dit fanns det inget som kunde stoppa människan från att bli världens härskare genom detta unika redskap som språket är.
Men resan fortsätter alltjämt. Författaren till denna lättlästa och pedagogiska bok är lärare i svenska och engelska, och biträdande rektor på en skola i Malmö, och har velat skriva en bok han tycker har saknats om vårt svenska språk och dess ursprung.
En bok som inte kräver alltför mycket specialiserade förkunskaper utan kan med nöje läsas av alla.
Han tar det liksom från allra första början och ställer frågan varför vi människor började tala. För ungefär 195 000 år sedan gjorde homo sapiens entré men det var först med Cro-Magnon människans uppträdande för 40 000 år sedan som människan började visa prov på skapande och kreativitet.
Varför började vi tala? Ja, det var förstås en lång utveckling fram till dess. Olika teorier finns men den mest spännande, enligt författaren, kommer från den amerikanske antropologen Stanley Ambrose. Den går ut på att det var människans fingerfärdighet som tvingade fram en utveckling av ett mer avancerat språkcentrum i hjärnan och ett talorgan som var avsett att kunna producera mer komplicerat tal. Detta skulle också vara anledningen till att vi började gå upprätt, eftersom vårt tal kräver en andning som i sin tur förutsätter upprätt gång.
Barns språkutveckling kan vara lösningen på gåtan om talet och människans språk. Under barnets första fyra, fem levnadsår bevittnar vi två till tre miljoner års utveckling i en hiskelig fart. Från grymtanden och skrik till enstaka ord och kombinationen av ett par tre ord till ett fullt utvecklat språk utan begränsningar. Från Homo habilis via Homo Erectus och Homo sapiens neanderthaliensis till Homo sapiens sapiens.
Från indoeuropeiska till urnordiska gick sedermera vägen. Det är bara de senaste cirka åttahundra åren det har talats ”svenska” i Sverige. Men man behöver gå betydligt längre bakåt i tiden för att hitta svenskans yttersta ursprung. De flesta språkforskare är i dag överens om att de flesta språk som talas i större delen av Europa och västra Asien har sitt ursprung i indoeuropeiskan eller urindoeuropeiska. Därifrån utvecklades en rad undergrupper till vilka svenskan är ett språk.
Germanska är undergruppen svenska hör till. Vars främsta kännetecken är att betoningen nästan alltid läggs på första stavelsen.
Den indoeuropeiska språkgruppen är världens största och den talas av ungefär hälften av jordens befolkning.
Ja, det är en spännande och kronologisk resa författaren tar oss med på. Från urgermanska till urnordiska till runsvenska och äldre fornsvenska – därifrån till yngre fornsvenska till äldre nysvenska och yngre samt vidare till nusvenska.
Dessutom får vi veta en hel del om importord.
Latinska och grekiska importord är vad vi har mest av i vårt språk. Detta har att göra med både antikens Grekland och Romarriket som hade den grekiska kulturen som förebild och tog många ord därifrån. Latin och grekiska är språkvärldens motsvarighet till musikens Elvis Presley och The Beatles, som det fyndigt står på ett ställe.
Tyska importord kommer på andra plats, franska på tredje och engelska först på fjärde i svenska språket.
Boken avslutas med en liten grammatikguide och vanligt förekommande språkvetenskapliga termer. Vill man fördjupa sig finns även tips om litteratur med det ändamålet.
Det som möjligen saknas är övergripande resonemang om språkets roll och språket som makt. Förvisso är författaren inne lite på det, exempelvis när han skriver om mediernas makt över orden och dialekter och sociolekter samt vikten av ett bra ordförråd.
Någon större rädsla för att importord helt ska tränga ut vad som i dag är svenska har han inte. Han påpekar att vårt språk förändrats mindre under 1900-talet än tidigare i historien.
Intressant, lärorikt och bildat. Jörgen Birch-Jensen har fått med mycket på lite drygt 170 sidor. Bland annat finns kyrkans roll och skolans roll och framtiden med influenser från invandrares språk också med. Väldigt många resonemang och fakta väcker merintresse hos en språkintresserad. Perfekt och distinkt skriven svenska är det dessutom. Och skam vore väl annars, för en språklärare.
