[070518] av Sam Shepard
översättning: Sara Stridsberg
Gästspel från Elverket (Stockholm), på Pusterviksteatern 12 och 13 maj 2007
Regi: Stefan Larsson
Scenbild: Rufus Didwiszus
Kostym: Kajsa Larsson
Ljus: Magnus Pettersson
Peruk och mask: Leif Qviberg
Ljud: Jakob Wilhelmson
I rollerna: Jan Malmsjö, Lil Terselius, Torkel Petersson, David Dencik, Livia Millhagen, Albin Flinkas och Per Svensson.
Jan Malmsjö spelar en ilsken gubbe i långkalsonger som sitter i en sliten skinnsoffa och skriker åt sin fru. Bakom soffkudden gömmer han sin whiskyflaska. Det är någonstans mitt i Amerika, i en avsigkommen håla mellan New York och Los Angeles. Förutom gubben består familjen av en bitter och sorgset elegant mamma som hånglar med byprästen och två vuxna söner som kommer på besök och stör lugnet med sin spritt språngande galenskap. Familjen har en traumatisk hemlighet som de hjälps åt att dölja. Med hjälp av flaska, erotik, elakhet och galenskap.
När ett tanigt barnbarn i skinnpaj och solglasögon kommer körande från New York för att söka sina rötter börjar det sjuda i grytan. Hans nästan normala snygging till flickvän väcker upp allt som varit dött. Nästan. Träben svingas, flaskor krossas och tillslut har alla hemligheter avslöjats, och också barnbarnet har blivit galen…
Att kalla detta en ”delirisk familjekomedi”, såsom man gör i programmet, är enligt min mening omåttligt hårdkokt. I själva verket handlar det ju om förnedring och barnamord. Men kanske beror det på Jan Malmsjö. Han är fantastisk i sina långkalsonger, i sin teatraliska förljugenhet och gubblist. Så det blir många skratt mitt i eländet. Lil Terselius är också en formidabel mor: bottenfrusen och utlevande. Som en klassisk tragisk hjältinna.
Men kanske är det så att dessa veteraner och deras suveräna säkerhet gör de yngre skådespelarna i uppsättningen hjälplösa. Deras spel blir stereotypt och förutsägbart, som i något slags teveserie eller pilsnerfilm. Fast kanske skall det vara så. Kanske är det komiskt. Eller så är det realistiskt – själva galenskapen kan ju framstå som ganska stereotyp i sina yttringar. Man svingar träben, kastar flaskor och försöker skrämma sina närmaste… Jag blir väldigt deprimerad, trots att uppsättningen säkert är beundransvärd. Åtminstone på några sätt. Men vad vill den egentligen berätta??
/Kajsa Öberg Lindsten
