[070503] Det var med stort intresse jag slängde mig in i Lars Karlanders bok ”Tro dem inte!! Vår tids myter och hur du genomskådar dem”. Det här var den första boken om ämnet jag har sett på länge, medan det producerades ganska många böcker och skrifter på samma tema under 70-talet. Författaren, som är fysiker, datakonsult och skribent, enligt baksidestexten, har förvisso rätt i att vi bör betvivla mycket av det vi matas med i massmedia.
Boken handlar alltså om hur vi bibringas vår världsbild, i huvudsak via massmedia, ett område som jag har intresserat mig för under många år, ja egentligen sedan jag för andra gången läste Göran Palms ”klassiker” Indoktrineringen i Sverige som kom ut i mitten av 60-talet – och förstod den, vilket jag inte gjorde första gången jag läste den.
Karlanders bok är pedagogisk, klar och tydlig, till skillnad från Görans Palms föregångare i samma genre, som krävde betydligt mer av både tankearbete och förkunskaper för att förstå. Däri ligger styrkan i Karlanders bok. Han angriper således och kritiserar en del av vår tids omfattade ”sanningar”. Det är många olika områden han avhandlar. De allra flesta av oss, som följer med lite i nyhetsflödet, är väl bekanta med de fenomen han tar upp, som föreställningen om växthuseffekten, om vi kan lita på råd från våra bankkontakter, om dyrare vin är bättre än billigare, om vi kan få cancer av biltelefonen, om bilder talar sanning, om risken för fågelinfluensan är överhängande, om kravet på tillverkning av vacciner för oss alla mm. Han kritiserar också ISO-systemet för kvalitetssäkring, det system som ska garantera oss kvalitet på olika produkter.
Karlander tar upp och diskuterar många av de faktorer som bidrar till att vi vanliga mediakonsumenter bibringas felaktiga föreställningar om vår omvärld. Vi får veta att mycket av den skrämselpropaganda vi utsätts för, det ena och det andra är ”farligt för oss, säger forskare”, många gånger handlar om dessa forskares fiskande efter pengar för sin forskning och att en hel del av den information vi tror är saklig och korrekt, i själva verket är rena kommersiella reklamkampanjer.
Författaren gen intryck av ett stort mått av mod när han lägger upp en bred attack mot tanken att vi just börjar se effekterna av växthuseffekten. Teorin om att jorden kommer att värmas upp på grund av förbränning av fossila bränslen är inte ny, den presenterades redan på 70-talet, men då avfärdades den av de flesta utanför de miljöengagerades krets. Idag är situationen en helt annan och problemet med uppvärmningen diskuteras i alla de industrialiserade länderna, om än olika intensivt. Här menar Karlander att vi inte har några data som klart visar oss att teorin om växthuseffekten är riktig och att det är ett faktum att klimatet har ändrats många gånger under årtusendenas gång samt att vi inte vet vad som påverkar och bestämmer klimatförändringar.
Jag skulle önskat en diskussion även om varför diskussionen om växthuseffekten blivit så intensiv just nu men att den diskussionen inte förs i boken har kanske sin förklaring i det faktum att det var högsta mode från företagarhåll att förneka västhuseffekten just vid den tiden manus färdigställdes och att massmediabilden förändrats ganska radikalt vad gäller växthuseffekten under det senaste halvåret. Detta kanske också gör författaren något mindre modig vad gäller den frågan.
Mot slutet av boken ger han några tips om hur vi ska bete oss för att undvika att bli lurade av massmedia. Dem sammanfattar han sålunda:
• ifrågasätt
• skala bort vinklingar och halvsanningar
• dubbelkontrollera
• sätt in informationen i sitt sammanhang
• välj fakta framför prognoser och gissningar
• sortera ut det väsentliga och riktiga
Mot dessa goda råd kan man knappast ha något att invända, utom möjligen att det är precis detta som är problemet för de flesta av oss samt att de källor för faktakontroll, som Karlander tipsar oss om, kanske inte är de allra säkraste. Vidare kan man fråga sig hur vi ska kunna följa de här råden och utvärdera informationen korrekt utan att lägga ner ett enormt arbete på att sålla ut det viktiga och vad som är fakta. Detta är desto svårare som propaganda ofta presenteras som just fakta och som de som lägger upp propagandakampanjer gärna klär sin propaganda i en dräkt som ska få oss att just uppfatta propagandan som information om fakta. Likafullt är råden goda och synnerligen befogade. De flesta av oss skulle må bra av en större medvetenhet om de problem som diskuteras i boken. Även om vi inte kan kontrollera allt så bör vi ta mycket mer av det vi serveras i massmedia med en nypa salt och vänta med att bestämma oss för vad vi ska tro tills det kommer fram mer information. Det brukar det göra förr eller senare.
Karlander skriver en bok om sådant han ogillar i massmediaflödet med andra ord. Urvalet av ”myter” som han försöker krossa eller avslöja som just myter och som vi, enligt honom, bör se upp med, visar att författaren har borgerliga utgångspunkter. De råd han ger oss, för att vi inte ska gå på allt är goda och de orsaker han drar fram för att det ser ut som det gör i massmedia, har han gott fog för. Sedan kanske man kan rekommendera läsaren av boken att tillämpa samma kritiska metoder på somliga av författarens påståenden som på de ”myter” han vänder sig emot och vill avslöja, för han talar uppenbarligen inte bara mot ”myter” utan också för somligt. Det intressanta är alltså också vilka myter han angriper och avslöjar och vilka han direkt eller indirekt talar för som bättre alternativ.
När han nu faktiskt har många bra tips om vad vi ska se upp med och hur vi ska läsa och kontrollera nyheter om det ena eller det andra, så är det exempelvis lite dystert att han själv gått på och köpt en av de stora myterna om storebrossamhället som är mycket spridd och framför allt omhuldad bland borgerliga personer och som ofta anförs av sådana som exempel på hur staten lägger sig i våra privatliv och försöker styra oss. Denna miss är desto sorgligare som Karlander bara hade behövt slå på Google för att bli informerad om att även detta slagord handlar om en av de moderna myter han försöker krossa. Jag tänker på myten om ”hur socialstyrelsen, i jättelika kampanjer försökte få oss att äta 6-8 skivor bröd om dagen”, som han drar fram som exempel på en mindre lyckad myndighetskampanj.
Sanningen om denna kampanj, som fick ett enormt genomslag då och som fortfarande lever som en myt om våra myndigheters storebrorsfasoner, är att det var Svenska Brödinstitutet, en helt privat organisation med visst intresse av att sälja mer bröd, som genomförde en jättelik kampanj kring en undersökning som socialstyrelsen gjort, en liten skrift därifrån där det sades att det är nyttigt att äta detta antal brödskivor och att chefen för socialstyrelsen blev rasande när han upptäckte hur det privata affärsintresset lagt upp en enorm kampanj kring detta, en kampanj som just skulle få människor att tro att det handlade om socialstyrelsens egen kampanj. Plötsligt tapetserades nämligen hela Stockholm med affischer som sade att socialstyrelsen rekommenderade oss att äta 6-8 skivor bröd om dagen, och längst ner i ett hörn på dessa affischer kunde man läsa en finstilt text som talade om att det var Svenska Brödinstitutet som genomförde kampanjen och som klistrat upp affischerna. Den här kampanjen torde alltså ha varit den mest lyckosamma som privat företagsamhet i Sverige har genomfört och sanningen om den är fortfarande inte allmänt känd.
Så visst har han helt rätt Karlander, det gäller att informera sig och att inte gå på allt, inte tro på allt som påstås i massmedia eller som sprids av gemene man och förvandlas till försanthållanden och myter, trots att det inte har fog för sig.
