[070429] Teater Aftonstjärnan
Idé Johan Nordqvist
Musikarr Stefan Forssén
Översättning Magnus Hedlund
Kostym Nonno Nordqvist och Tove Berglund
Dockor Beata Persdotter
Skulpturer Felix Nordqvist
Scenrum Lolo Jakobsson
Ensemble: Per Andersson, Grith Fjeldmose, Michele Collins, Robert Bolin, Gunnar Rytterås, Rolf Hedberg, Nis Kerstin Hallgren, Åsa Johansson, Sara Lundgren, Adriano Birro.
Man känner ett naturligt motstånd mot att gå in och sätta sig bakom väl fördragna gardiner i en mörklagd salong medan vårsolen lyser på de gamla träkåkarna (och de hemskt fula nya) på Lindholmen. Mitt sällskap hade frågat mig om det skulle bli roligt eller sorgligt och jag som har sett Per Andersson tidigare försäkrade henne om att det måste bli roligt.
Förbryllad blev jag därför när vi hamnade mitt i en begravning med präst och kista och blommor och alla Paris 30-talscelibriteter som sörjande.
Anförare för gänget var Brancusi (Robert Bolin). Vid sin sida hade han Suzanne Valedon (Grith Fjeldmose), Pablo Picasso (Niss Kerstin Hallgren, som spelade flöjt), Gertrud Stein och Alice B Toklas (Michele Collins), Jean Cocteau (Rolf Hedberg), René Clair (Sara Lundgren), Jean Björlin (Gunnar Rytterås) och Francis Poulenc (Åsa Johansson). Dessutom Adriano Birro. Den ende som inte var så celeber var Erik Saties bror Conrad (Per Andersson).
Efter begravningen trängde gästerna ihop sig på Aftonstjärnans scen, för tillfället omskapad till Erik Saties rum, där han ytterst sällan om ens aldrig lär han släppt in någon människa. Saties testamente ska nu läsas.
Det blir en härlig afton med vacker sång av Grith Fjeldmose, fantastisk stepp av Michele Collins och roligt sketchande av Per Andersson som i andra akten hade förklätt sig till sin bror. Tydligen hade Erik Satie, för mig okänt, liksom Vincent van Gogh en bror, Conrad, som bekostade hans excentriska existens. Gunnar Rytterås var tilltalande plastiskt extakt som dansören Jean Björlin. De övriga storheterna spelade fiol och piano och dragspel m.m. när de framförde ett antal av kompositörens verk.
Det fanns två sista önskningar i testamentet. Erik Satie önskade att hans opera Sokrates skulle framföras och detta gjordes i andra akten med en pipskäggig och mustaschprydd Grith Fjeldmose sjungande alla roller. Och den andra önskningen, drömmen om Spetsbergen, förverkligades på film: Erik Satie lyckligt dansande med glada barn (han lär han älskat barn).
Jag tyckte att det var en stark upplevelse. Jag förlåter gärna, nej jag applåderar Per Anderssons buskis som jag tycker är helt i stil med ämnet. Michele Collins assisterade apa dito, dito. Att föreställningen kändes seg under den tredje timmen tillskriver jag det faktum att det blir tröttsamt i längden (inte minst för den ovane) att lyssna till så mycket svår musik.
/Åke S Pettersson
