[070426] En debut som gör motstånd. Först efter två genomläsningar är det klart hur berättelsen ser ut.
Men den njutbara formuleringskonsten gör läsningen väl värd sin möda.
Det är med ett MEN Nina Wähä låser upp sin debutroman: ”Men jag skall berätta från början”. Hon ger oss inte en kronologisk berättelse. Det tog mig en snabb och en långsam genomläsning för att förstå den yttre handlingen. I centrum systrarna, storasyster Isabel (bokens jag) och Paula. Isabel älskar sin fyra år yngre lillasyster. Hon längtar efter en ”liten en, snälla Jesus, en liten en”. Så kom Paula skär och go, de två som ”ett par vantar”. Ingenting utan den andra. En varm sommardag i den hyrda sommarstugan med den blå dörren lämnar Pappan familjen och åker iväg med den rostiga blå Volvon 240. Isabel är nio år och Paula fem. Isabel ”sorteras” till pappsen och hans nya kvinna Mona får leka och bo i hennes ”blå-hem”. Pappan har flera kvinnor ”det som först verkade som ett stort äventyr med pappsen i den blå Volvon” blir en ändlös vandring hos olika parfymdoftande ensamma damer.
Redan tidigt i boken får vi veta att pappa efter en lägenhetsbrand ”nu bara är några gram i en minneslund”. Isabel räddades ur elden av en brandman. Hon flyttar hem till mamma och Paula, som nu blivit stor som en ”giraff” och inte alls beroende av sin storasyster. Som sjuttonårig gymnasist med extraarbete, i en fotoaffär, flyttar Isabel till egen lägenhet och ett ”strul-liv” med ändlösa rader av pojkvänner. Hon träffar Alex, han klappar henne på huvudet, lagar potatisgratäng och steker kött. Han lagar frukost och släpper in morgonsolen. Alex kallar hon pappsen. Men det blir ändå Paula som står närmast Isabel genom hela boken.
Texten virvlar runt Nina Wähäs bilder som ett snöfall. Jag njuter av varje mening, som när man som liten fångade snöflingor på sin mörkblå jackärm och förundrat iakttog varje flingas unika kristall. Som ett fotoalbum där bilderna slumpmässigt klistrats in och där texten följer en för författarinnan logisk bana. Att pappa är bilmekaniker förstår vi när vi läser ”jag satt på motorhuven och pratade med hans fötter.”
Nina Wähä skriver säkert med allvar, vemod och humor med en växlande rytm. Som små flisor choklad i en kaka ligger poesin oväntat i texten ”mina vänner hjälper mig att vispa, diska, duka”. Eller: ”Bota, bota, bättra, tillfriskna”. Berättelsens allvar hindrar inte Nina Wähä att locka till skratt: ”vi älskade hårt och långsamt som att knuffa en lastbil nedför ett hustak”. I nästa stund till vemod: ”runt omkring mig var det lördag och människor gick och log och sköt barnvagnar och höll i händer. Jag stod i vägen där jag stod.”.
Nina Wähäs text på 214 sidor lockar till omsorgsfull och stillsam omläsning.
