[070426] Sammy Barlach flummar utan vidare stadga runt i sitt torftiga liv, han känner sig ensam och söker vänner genom att gå med på nyfunna bekantas småkriminella krav. Ett klumpigt ge-nomfört inbrott leder till ett möte med ett udda syskonpar, den flammande röda Jamalee och hennes vackre bror Jason. Hon längtar ut till det riktiga livet, medan brodern inte verkar vara särskilt mycket annat än just vacker. De bor i hålan West Table vid Ozarkbergen i Missouri, där också modern, Bev, lever som någonslags hobbyhora. Det handlar om White Trash, i en skildring om självgnällande underklasslosers.
Daniel Woodrell berättar i sin nya roman Fel sida av järnvägen ganska stillastående, på konstlös, lätt hårdkokt men intensivt naturalistisk prosa. Ibland blir hans stil dock nästan svår att ta på allvar, i det att jag stundvis upplever texten som en halvusel översättning från engels-kan. Vilket det ju faktiskt kan vara, tänker jag vid något tillfälle. Woodrell blandar högt och lågt på ett snyggt sätt, och kryddar sin berättelse med en och annan läcker metafor. Det känns äkta, närmast som självupplevda erfarenheter, vilket jag inte alls tror att det är.
Det är den prostituerade modern som moraliskt håller ihop det lilla gänget. Hon är, sin van-del till trots, den rättrådiga av dem och försöker få de yngre att inte begå alltför grova dumhe-ter. Vilket dock inte alltid lyckas.
Den vackre, homosexuelle, brodern Jason hittas en dag död i en liten insjö, med kroppen full av fiskekrokar. Och jag undrar över om det i hans död ligger någon för mig dold symbo-lisk betydelse. Polisen avfärdar det hela som en olyckshändelse, vilket familjen bestämt nekar till. Här blir Daniel Woodrells klassperspektiv tydligt, hur ”samhället” inte bryr sig särskilt över någon halvkriminell bögs död. Att vara född på ”fel sida av järnvägen” är ett socialt stigma svårt att ta sig ur.
Modern och Sammy tar i en snygg scen ett nattligt dopp i det vatten där Jason avslutade sina dagar. Ett helande renings- och sorgebad, och utan att finna så mycket som en enda liten fis-kekrok.
Sammy Barlach – bokens jagberättare – är intresserad av både mor och dotter, eller försöker han bara hålla tomhet och ångest ifrån sig med sina närmanden? Han lyckas ändå att på något vis komma dem bägge något lite nära, men med frustration som följd. Bev håller sina känslor av längtan ifrån sig genom att fortsätta med betalda sexstunder med de män som besöker hen-ne, Jamalee följer sin känsla och lämnar en morgon huset och West Table för ett annat liv.
