[070426] En faster, en ung flicka i behov av skydd. En man, minst en – kanske flera.
En dysfunktionell familj. Ett upplägg som känns som någonting man sett förut.
Den produktiva författaren Joyce Carol Oates har flera identiteter. Lauren Kelly är en av dem.
Kanske känner sig Joyce Carol Oates fångad i sitt eget författarskap? Fångad av historierna som rinner ur henne i en otroligt snabb takt. Eller försöker hon bli som sina romanfigurer? Det verkar i så fall inte vara någon bra ide, för det lurar alltid en katastrof runt hörnet för den som inte är sig själv – vad nu det innebär.
Huvudpersonen i den här senaste boken, Marta – eller från början Annemarie, naturligtvis får hon byta namn – får bo hos sin faster efter det att hennes pappa råkat i ”juridiska svårigheter”. Fastern är rik änka efter en konstmecenat och fortsätter hans gärning. Hon driver en konstnärskoloni där hon låter utvalda konstnärer bo och verka på hennes bekostnad. Frågan är dock om det är för deras eller för sin egen skull hon gör detta?
I berättelsens avstamp hittas ”Marta” drogad, halvnaken och förvirrad. Fastern är borta och ingen vet riktigt vad som hänt. Marta minns inte. Är det någon av konstnärerna som varit fasterns älskare som hämnats? Är det de konservativa religiösa som provocerats av en utställning som slagit till? Eller är det någonting helt annat som hänt. Fastern har lika många fiender som vänner. Hur skiljer man förresten dessa kategorier från varandra?.
Som så ofta i Oates böcker är ingen tydligt ond eller god. Vi får själva döma deras gärningar och det är inte alltid helt lätt. Dubbeltydigheten är själva signumet. Slutet är en tolkningsfråga och vem som egentligen skyddar vem från vad är också en tolkningsfråga.
De romaner Joyce Carol Oates skriver i eget namn är redan i sig väldigt skiftande och man kan undra varför hon väljer att skriva under psudonym, men hon har i en essä (som man bland annat kan hitta på Lauren Kellys hemsida) berättat att hon anser att pseudonymen ger (om än ibland, temporärt) författare en möjlighet att återuppfinna sitt författarskap. Att bli befriad från förväntningar och förutfattade meningar. Rosamund Smith är ett annat av hennes alter egon. Det plockar Oates fram när det skall handla om tvillingmotiv, om jagets dubbelhet i mer konkret bemärkelse. De romanerna är ofta spännande och rappa och kanske mer olika det ”egna” författarskapet än dem hon börjat skriva med Lauren Kelly som pseudonym. De får i alla fall mig att dra paralleller till exempelvis kortromanen ”Våld – en berättelse om kärlek” som kom häromåret. Jag är inte förvånad över att det gick fort för läsare, recensenter och andra att lista ut vem Lauren Kelly egentligen är. I den här serien, eller vad man nu skall kalla det hela, är det dysfunktionella familjer, laddade relationer som är temat. De två (av hittills tre) som jag själv läst har bägge en katastrof som bakgrund. En katastrof som huvudpersonen inte helt kan minnas. Fragmenten flyger runt i hela romanen och bildar så småningom dubbeltydiga mönster.
Kanske ska man inte göra så stor sak av allt det här. Kanske är det bara en lek. Och oavsett vilket så står sig Lauren Kellys böcker bra vare sig de skall räknas in i ett större författarskap eller ej.
Det är svårt att som läsare inte dras in i berättelsen och det är oerhört frustrerande när Kelly/Oates vid bokens slut bryter den överenskommelse om upplösning som en berättelse oftast innebär. Om inte fiktionen kan ge oss ett facit på vad som hänt så blir den ju alldeles för lik verkligheten.
