[070423] Jag tycker om idén med ”Parkerna i gläntan, vetskapen om atmosfären och hela arbetet med lyckan”. Genom 50 noveller försöker Per Engström beskriva lycka. Oftast handlar det om vardagslycka, den där förrädiskt uppenbara som det är så lätt att bli blind för.
Ett reseminne om finska piroger och mysiga caféer. En beskrivning av pensionärsliv på restaurang. En brandman som ser sitt hem brinna ner och äntligen får chans att börja om. Berättelser där små och stora händelser ger perspektiv. Där bokens personer plötsligt upptäcker att det inte behövs mer, att det är vackert det som finns. Lyckan kan finnas i att se barn sparka fotboll utanför fönstret.
De flesta av bokens noveller är skrivna utifrån en aning skruvade vardagssituationer. Vissa berättelser är mer drivna till sin absoluta spets. Som i familjedramat där alla i rasande tempo hittar tillbaka till förlorade bröder och systrar och föräldrar. Eller sagan där inte mindre än 27 prinsar som ska rädda 27 prinsessor. Allt för maximalt mycket lycka på slutet.
Lyckan är inte alltid helt tydlig i bokens noveller, men på något plan tror jag tematiken lyser igenom. Jag känner mig lite gladare när jag läst boken än jag var innan.
Jag tror det behövs mer lycka i världen, att fler skriver om lycka. Det känns frigörande att få läsa en bok som fokuserar på det positiva i vardagen och kanske kan boken få någon att stanna upp och reflektera över sin tillvaro. Trots det blir det ibland lite väl mycket hjärtlighet i Per Engströms senaste. Det är svårt att fånga lyckan utan att boken blir en parodi på sig själv.
Vissa av novellerna lyckas fånga glädjen på ett vackert och roligt sätt. Andra är jag mindre förtjust i. Till stor del beror det på berättarrösten, som ofta är klämkäckt pratig. Ibland blir det för mycket för mig, det blir för hurtigt glatt och för många ordvitsar. Jag orkar inte läsa alla omständiga meningar och förklaringar som känns instoppade bara för att vara lustiga. Det finns en enorm berättarglädje i den här boken, men den räcker inte alltid till.
Det här är en bok som kräver tid. Kapitlen är lättlästa och går ofta in i varandra, men jag rekommenderar att ändå inte läsa för många sidor i taget. I lagom doser och med en läsare som är på rätt humör är det här en bok att bli glad av.
