[070421] JUNGFRULEKEN – EN SMUTSIG LITEN SAGA
av Jean Genet
Översättning: Katrin Ahlgren
Gästspel av Riksteatern på Pusterviksteatern 17 och 18 april
Regi: Hedvig Claesson
Scenografi och kostym: Ann Bonander Looft
Ljusdesign: Erik Berglund
Musik: Lina Englund
Mask och peruk: Gunilla Pettersson
I rollerna: Annika Hallin, Lena Mossegård, Malin Crépin
Den franske tjuven Jean Genet förförde under 1900-talets mitt radikala borgare och intellektuella, sådana som Sartre och Beauvoir, med sina genialt allvarliga och dekadenta pjäser och romaner.
Riksteaterns uppsättning av Jungfruleken får mig att tänka på något slags porrshow från samma tid. Trots att jag inte var med då. Men det måtte vara populärt också i våra dagar, för Pusterviksteatern är ganska fullsatt.
På scenen får vi se tre unga kvinnor i vackra klänningar. De leker en lek som handlar om dominans, förnedring, sexualitet och död. Det är kittlande, vackert, sorgset och lite farligt.
Alla har de vackra klänningar och högklackade kängor med snörning. Två av dem är systrar. De är instängda i sin härskarinnas hus, och i väntan på att hon skall komma hem leker de själva härskarinna och slavinna. De skrämmer och smekar varandra, snör upp och snör åt korsetter och piskar varandra så mjukt med sidenband. Med i bilden finns också ett hot: härskarinnans man har hamnat i fängelse på grund av en anonym anklagelseakt som en av systrarna författat. Nu väntar de på att bli avslöjade. För att undanröja detta hot har de bestämt sig för att försöka förgifta sin härskarinna..
Det är spännande och vackert. Golvet är ett stort schackbräde med sand på, som hela tiden skall sopas undan. På dem tomma väggarna vandrar bokstäver, texter, färger. Flickorna är ett slags mänskliga dockor. Gulliga och skrämmande. Hand i hand, omslingrande, kyssande varandra, eller med händerna i strypgrepp runt varandras halsar. När den onda, grymma, sedeslösa, teatraliska härskarinnan kommer in i spelet förstår man att det är hon som format både systrarna och leken.
Det slutar tragiskt och med konstiga, sliskiga sånger. Och alltsammans är kittlande och osedligt på ett gammaldags sätt. Småslipprigt estetiserande…. Fast lite enahanda med tre kvinnor som alla är lika vackra och lika unga på scenen. ..Jag funderar på om föreställningen är politiskt korrekt eller ej, om den kan tolkas i termer av feminism eller queerteori…
/Kajsa Öberg Lindsten
Pjäsen Jungfruleken blev snabbt en succé på förtitalet, där den passade väl in bland dåtidens kostymkomedier, sådana som skrevs av Jean Anouilh och som visades på alla teatrar.
Men Jean Genet var inte rumsren som Anouilh. Han var fängelsekund och homosexuell och det gav hans pjäs en extraattraktionskraft, som den inte har bevarat. Tiden har hunnit i kapp den.
En annan dimension som är svår att gestalta i nutid är förhållandet mellan herrar och tjänare. Feodalt tjänstefolk hörde till familjen på ett annat sätt än dagens hembiträden. Visserligen genomskådar pjäsens två jungfrur madams paternalism. ”Hon älskar sin rosa bidé mer än oss”, säjer de. Ändå lismar de för henne medan de föraktar henne bakom hennes rygg. Och madam är ett våp, förälskad i sina klänningar, som de unga systrarna växlar om att uppträda i.
”När jag dör ska ni få mina klänningar”, lovar hon och tillägger suckade: ”Tänk, ni kan få klänningar, medan jag måste köpa.”
Pjäsen slutar hos Genet med att systrarna dör, om inte minnet sviker mig. Dör gör de i alla händelser inte i Riksteaterns föreställning, vilket egentligen bevisar att författaren nog bäst förstår hur hans pjäs ska spelas (som den är skriven).
De båda systrarna var lite tunna, lite för skolflicksrena för att vara från förra seklet, då en piga hade hår under armarna och badade var fjortonde dag. Ändå fanns det många goda stunder i föreställningen. I programmet finns det foton på de tre rollinnehavarna. Tyvärr blir jag inte klok på vem av dem som är vem, utan får nöja mig med att ge en extra blomma till henne som spelade madam. Hon var bäst.
/Åke S Pettersson
