[070413] En ung familj i Göteborg väntar sitt andra barn, de sociala och ekonomiska omständigheterna är goda, det mesta tycks vara frid och fröjd. Men kvinnan i familjen har en syster som varit drogmissbrukare, och nu slår hennes återfall efter två rena år ner som en förbrännande blixt i familjens tillvaro och ställer allt på ända.
Det är kring detta återfall och hur det drabbar inte bara missbrukaren själv utan också hennes närstående som handlingen utspinner sig i Sigge Eklunds mycket uppmärksammade roman Varulvsvalsen.
Det är en berättelse i högt tempo där allas ansträngningar riktas in på att försöka avgränsa återfallet så att det inte leder vidare in i missbrukseländet. Rebecka har sedan hon kom ur sitt tidigare missbruk stabiliserat sig socialt, hon har man och ett litet barn och hon går på en konstnärlig högskoleutbildning. Allt detta sätts nu på spel när hon söker sig tillbaka till den man som hon tidigare levt och missbrukat ihop med, och det som först händer blir att hon förlorar vårdnaden om barnet. Skolan har höga krav på närvaro och prestation, och när Rebecka uteblir ifrågasätts hennes rätt att behålla sin plats.
Bokens huvudperson och jagberättare är mannen som är gift med Rebeckas syster, och det är framför allt honom vi följer när han jagar runt för att få tag i Rebecka och övertala henne att lägga in sig för avgiftning medan hon fortfarande har en möjlighet att klara ut sin situation utan att förlora allting, vilket förstås skulle driva henne ännu längre bort från det liv som förutsätter att man kan ta hand både om sig själv och sina sociala och mänskliga förpliktelser.
I en alltmer absurd karusell av myndighets- och vårdinstanskontakter varvade med jakten på Rebecka och försöken att få henne att ställa upp på möten med socialsekreterare och vid olika vårdinrättningar växer desperationen hos familjen. Ärendet bollas mellan socialdistrikten och när en vårdplats finns tillgänglig stängs möjligheten när Rebecka inte infinner sig. Hennes löften går inte att lita på, hennes försäkringar om att hon åter vill sluta med droger håller inte, hennes avtal med skolan om att hålla sig nykter och få en ny chans bryts.
Fram växer bilden av hur en missbrukares omgivning också riskerar att helt förlora fotfästet i en någorlunda trygg och förutsägbar vardag, den blir ”medmissbrukare”, en slitsam, tidsödande och destruktiv situation, nedbrytande inte minst genom beroendet av hur den oberäkneliga missbrukaren handlar. Hennes pendling mellan löften och svek, hennes absoluta opålitlighet och hennes stora förtvivlan, växlande med apati, självmordshot och hjälplös ömhetstörst ockuperar familjen mer och mer, tills också den börjar krisa, lojaliteter och relationer ifrågasätts och den stängs mer och mer av från en normalt fungerande omgivning.
Sigge Eklund fick ett genombrott som författare med boken Det är 1988 och har precis börjat snöa för två år sedan. Också den kretsar kring en familj i upplösning, men med en klart redovisad självbiografisk botten. En sådan öppet deklarerad erfarenhet finns inte här, men berättelsen ger ett starkt intryck av egen upplevelse.
Den är också mycket tydligt lokaliserad till Göteborg med dess olika stadsdelar och social- och vårdsväng. Här förekommer också skildringar av möten inom självhjälps- och frivilligorganisationer där missbrukare stöder varandra och med en andlig dimension av erkännande och bekännelse vittnar inför gruppen. Även stödmöten i en organisation för anhöriga till missbrukare förekommer, och från ett sådant är bokens titel, Varulvsvalsen, hämtat. Varulven är missbrukaren, en människa som är besatt och förvandlad, och valsen är både lögnerna och hela den virvel av elände, där hopp och förtvivlan nöter ut varandra intill den totala uppgivenhetens gräns, som de anhöriga dras med i.
Rebecka missar möjlighet på möjlighet att snabbt räta upp sig och återvända, självföraktet växer när hon sviker löfte på löfte. Sociala myndigheter och vårdinstanser stänger henne ute när hon inte infinner sig som hon – och familjen – lovat. Förtjänsten hos den här romanen ligger i att den tar upp ett antal viktiga frågor kring missbruksproblematiken, men den är som litteratur inte särskilt märkvärdig, karaktärerna är skissartade och berättartekniken ganska knagglig. Man kan väl säga att det är en bruksbok med en schematisk gestaltning av en situation som är ohyggligt svår och alldeles för lite uppmärksammad i diskussionen om missbruksfrågor, och på det sättet ändå angelägen.
