[070327] För hundra år sedan var skillnaden mellan hög och låg samhällsklass en självklarhet. Med demokratins genombrott förändrades inte detta men vi pratade allt mindre om det. I bakvattnet av vänsteruppsvinget på 70-talet blev det vanligt att tala om klasskillnader. Och nu tycks det vara aktuellt igen. I höstas kom antologin Tala om klass, med berättelser om klassresor från arbetarklassen. Inom överklassen kan man bara göra en klassresa och den bär nedåt. Ska man tro Susanna Popova är det inte så vanligt. Men det beror på hur man definierar överklass.
I somras reste vi runt i vårt avlånga land och förutom lokalt färgade upplevelser kan man i radion få ta del av kulturella berättelser om tillståndet i landet. I ett program diskuterades konfirmationsläger till höga kostnader. Blir det inte ett lite väl smalt skikt av befolkningen som kunde åka på vissa av dessa? En yngling från överklassen förklarade att lika barn leka bäst.
Susanna Popovas bok Överklass pryds med kungahuset på omslaget, vilket antyder att överklass i huvudsak utgörs av aristokratin; adelsfamiljer med väldokumenterad historia. Kungen i militärklädsel, drottningen i till synes tidlös elegans, långt från skurhinken. Så apart men ändå märkligt tidsenligt åtminstone som mediafenomen.
I boken intervjuas tio överklassare om sin syn på sin klassidentitet och Popova har försett sig med ett ständigt upprepat batteri av direkta frågor. Med samma frågor till alla intervjuade. Med sina svar får de förklara vad det är att vara överklassare, hur många generationer det tar att bli upptagen i klassgemenskapen, vad pengarna betyder, kopplingen till adeln, traditionernas betydelse och hur de ser på kungahusets roll. Formmässigt balanserar boken på en knivsegg med detta upplägg, men den räddas av att hon emellanåt följer upp med kompletterande frågor. Samtidigt blir upplägget en slags illustration till den ensartade kultur som framträder. Eller som en av de intervjuade uttrycker det, finns en hel del inavel inom överklassen. Både familjemässigt och kulturellt.
För min egen del är det inte så komplicerat med överklassen. Den konstitueras främst av att de lever på andras arbete, även om det idag är mer indirekt än tidigare. Till överklassen räknar jag naturligtvis alla nyrika, varifrån pengarna än kommer, kanske rent av svart. Men inte dem som får samhällets direkta stöd för sin överlevnad. De intervjuade personerna har i huvudsak kopplingar till den jordägande aristokratin, vilket förklarar intresset för kungahuset. Många befinner sig bara ett handslag från mannen som givit tiokronan ett ansikte. Man förstår också av intervjuerna att kungahusets barn helst leker med aristokratins barn.
Överklassen av detta slag har gjort en dygd av att inte synas, att verka utan att synas, som Wallenbergarna brukade säga. Kanske är det en attitydförändring på gång – ”bratsen” runt Stureplan i Stockholm breder ut sig ogenerat med sina champagneorgier. Men att bräka ut sin klasstillhörighet på detta sätt kan misstolkas. Det skulle lika gärna kunna vara IT-nördar som fattat tycke för rollspel i den verkliga verkligheten. Denna livsstil är provocerande för många äldre inom överklassen, men återspeglar antagligen någonting som är vanligare i andra länder. I Sverige är det ännu inte ”kom-il-få” att exponera sin klasstillhörighet, vilket tydligt illustreras av att de intervjuade i boken är anonyma. Som ”Gerhard, 40+, tillhör en adelsfamilj som i generationer bott på samma slott, i dagligt tal kallat gården”.
Under aristokratins glada dagar var det jordägandet som genererade adelns rikedomar. Det intressanta är att denna gamla överklass har överlevt in i våra dagar med hjälp av dessa jordegendomar. Pengar som förvaltats i släkten har med andra ord genererat nya pengar. Hur detta har gått till skulle vara av intresse att få läsa om, men här lämnar oss Susanna Popova i sticket. Lite får vi veta om hur denna gamla överklass förhåller sig till den verkliga ekonomiska eliten i samhället, med en ny eller ganska ny överklass. Varför den gamla överklassen vill särskilja sig från den nya får vi bara fragmentariska inblickar i. Den rituellt präglade umgängeskulturen som aristokratin utvecklade som ett av flera instrument för att skilja sig från andra samhällsgrupper fascinerar uppenbarligen den nya makteliten, vilket utgivningen av etikettböcker vittnar om.
Susanna Popova hade kunnat göra en betydligt intressantare skrift. Jag kommer inte förbi misstanken att det varit viktigare att snabbt positionera sig på mediemarknaden med en trendprodukt än att bidra till ett intressant politiskt inlägg. Eller som kungens påstådda gamla flamma och utvikningsbrud Leena Skoog sa om relationen mellan att umgås med kungen och att göra karriär som kändis: ”all reklam är bra reklam, även dålig reklam är bra reklam”. Utan tvekan mycket tänkvärt.
