[070315] Tänker på Ulf Lundell mer än en gång när jag läser Pelle Anderssons debutroman.
Inte bara citeras hans prosa på ett par ställen. Karaktärernas vilda festande och den ogenerat, avancerat beskrivna erotiken ger mig också minnen av ”Jack.”
Dock menar jag inte att detta är epigoneri. Nej, det vore orättvist att säga – för språket är genomarbetat. Det märks att det inte är någon nybörjare som författat. Pelle Andersson, född 1969, har tidigare gett ut två diktsamlingar. Och till vardags är han litteraturkritiker och kulturredaktör på Aftonbladet. Men det känns som han har velat skriva en ”generationsroman” utifrån eget perspektiv.
Boken handlar om Stefan Didrik, journalist, som efter flera år i Stockholm återvänder till barndomsstaden Söderäng för att jobba på den lokala tidningen. Att det är Sörmland som avses framgår, men vilken stad som stått förebild (om det nu är bara en?) vågar jag inte gissa.
Att komma hem och konfronteras med minnena från barndom och ungdomstid är plågsamt. Huvudpersonens mamma är en dominant och ganska känslokall överläkare med gott om pengar redan i släktarv. Han har aldrig riktigt nått henne. Stefans pappa var vanlig byggjobbare och övertygad socialdemokrat, och den vars värderingar Stefan identifierade sig med. Men fadern dog strax innan Stefan nådde puberteten. Ensambarn som han var gick en stor trygghet förlorad. Han förlorade inte bara en kärleksfull far utan även en kompis.
”Allt blev tyst” säger huvudpersonen på något ställe och man känner verkligen smärtan i orden.
Stefan har varit frilansjournalist i Stockholm. De första åren gick det bra och han levde ett utsvävande liv. Tog stora risker och var den journalist som fick sista intervjun med DDR-ledaren Honecker och den förste svenske journalisten i Sarajevo. Men genom konkurrensen sinade uppdragen och nu har han alltså flyttat hem och fått anställning på en av de två lokalblaskorna.
Redan första dagen träffar han fotografen Stina och de blir nära vänner. De gör jobb tillsammans, oförargliga ur ett storstadsperspektiv men vardagsmat på en lokaltidning. Men så kommer den stora chansen när Stefan får intervjua VD:n för WEBAB, ett av Europas största företag på ogräsbekämpning, som ligger i bygden.
Stina och Stefan kör dit. VD:n som tror att detta ska bli ännu en hyllningsartikel – vilket också chefredaktören Torsten, den som egentligen bestämmer på tidningen tror – blir hårt ansatt av Stefans frågor om nya bekämpningsmedel och cancerrisker och övergödning. Och när han till och med frågar om det är sant att VD:n fått jobbet för att en av bygdens rika kvinnor en gång dumpade honom för hans kompis – av dåligt samvete liksom – då är det nog!
Stefan blir utskälld av chefredaktören som vägrar publicera artikeln och även Stina försöker förklara hur klumpig Stefan varit. En ny intervju ordnas efter ett tag, och då redigeras den med bara smickrande superlativer i rubrik och mellanrubriker, och Stefans – fortfarande – lite kritiska frågor har gömts undan i brödtexten.
Ganska snart blir Stina och Stefan ett kärlekspar. Men det kompliceras av att hans gamla flickvän Cecilia – som också flyttat hem till bygden med sin nye fästman – söker upp Stefan och vill prata. Hon har problem med sin nye, och Stefan blir lyssnaren, men det slutar förstås en gång som det inte borde…
Likt Ulf Lundells böcker så förekommer väldigt mycket prat – mycket dialog – även här. Men det är dialogpartier som är bärande i många fall, som ger rötterna i berättelsen och gör att handlingen går ihop.
Stina och Stefan har många ordväxlingar, på gränsen till gräl.
”Du är ju själv medelklass…”
”Nej, jag är blandras…det bästa från två klasser.”
”Ja, det kan du ju tro…jag tror snarare att det är motsatsen…”
Och:
”Det där är så typiskt! Du har alltid haft gott om pengar…Värsta sorten.
Ni skiter i pengar, ni tycker nästan det är fult, ni föraktar de som verkligen vill ha pengar. Ni fattar inte att stålar kan vara viktigt.”
Stefan försvarar sig:
”Men min pap…”
….”Ja, din pappa var säkert av en annan mening, men det spelar ingen roll. Din pappa är din pappa. Du är du….till och med överklass rent ekonomiskt, sedan är du vänster, det är det goda du har…använd inte din farsa som något arbetaralibi – det funkar inte.”
Eller som Stefan säger till Harald Berggren, WEBAB:s VD, vid den andra intervjun när han och Stina är ditbjudna och de druckit konjak i VD:ns lyxiga salong:
”Sluta. Jag är inte bara Marianne Didriks son, jag är också Ragnar Johanssons grabb.”
Harald svarar:
”Precis. Jag är inte bara WEBAB:s VD, jag är också arbetargrabben från Limåker.”
Typiskt nog rör sig diskussionen om Ulf Lundells musik. Om en kapitalist kan gilla den eller inte.
Det osar sent 70-tal, med kärnkraftsolyckan i Harrisburg, och 80-och 90-tal med vilset sökande efter vänsteridentiteter i romanen. I tillbakablickande kapitel får vi följa Stefans uppväxt och lära känna honom och hans polare när de bildade en vänstergrupp, där allt från miljöaktivister till syndikalister och mer rättrogna stalinister ingick. Stan var för liten att härbärgera mer än en radikal grupp. Slagsmål med skinheads – men polisen haffar vänsteranhängarna istället -förekommer också som tidsskildring.
Ett stilistiskt grepp som är genomgående – och skickligt gjort – är skiftandet mellan presens i de nutida kapitlen och imperfekt i de dåtida.
Det finns mycket smärta i minnena. Som kommer upp till ytan i nuet.
I det stora hela en inte alls oäven romandebut. Lite finnar i hyn på sina ställen, men en story som håller ihop. Om än – och detta är mer reflektion än kritik – jag tror många har försökt skriva sin generationsroman med obligatoriska innehåll som midsommarfester, otrohet, mycket vin, cigarretter som tänds stup i kvarten och ung vilsen existensiell ångest med hårda politiska diskussioner, olycklig kärlek, missbruksdöd och obotlig själslig ensamhet.
Vad var det Björn Afzelius sjöng: ”Tiden förändras, men mönstren går igen…”
