[070214] av Lars Ahlin
Nypremiär på Masthuggsteatern 10 februari 2007
Regi: Rolf Sossna
Scenografi: Råger Johansson
Musik: Helén Jonsson
På scenen: Helén Jonsson, Martin Nilsson.
För andra gången spelar Masthuggsteatern ”Kommer hem och är snäll”. Förra gången var 1992-01-09. En annan teater kallade man sig, men annars var det samma människor då som nu. Jag såg den och skrev om den redan då. Jag tyckte att de båda skådespelarnas ungdomliga uppsyn svor mot textens solkiga erfarenhet.
Nu tycker jag deras mogna yttre svär mot den ungdomliga oerfarenhet som texten vittnar om. Paret i Ahlin novell är unga arbetare i ett förhållande på väg att stelna till rutin i ett svenskt förtital fortfarande på väg mot framtidens förlösning. Jämför Dagermans Bröllopsbesvär!
Snart, säjer vi, vi som var med, snart vänder det! ”De ligger på schäslongen tätt tryckta intill varandra i flera timmar medvetna om att de bara tagit paus i det svåra att leva tillsammans”.
Ahlins pessimism kommer inte att besannas, åtminstone inte förrän vi fått barnbidrag och skaffat bil och köpt tv. Källaren Runan där pjäsens Harry köper sina två vita och en brun kommer att byggnadsminnesförklaras.
Jag slutade min recension 1992 med att berätta att ”de (ensemblen) under vissa ögonblick får oss att sitta andlösa”. Samma upplevelse har jag också nu, särskilt sedan de inledande teatrala gesterna och replikerna förklingat. Då blir spelet rörande ärligt. Vad jag har svårare att förstå är musiken, inte valet av låtar och inte hur den utfördes, utan till vad nytta?
/Åke S Pettersson
Masthuggsteatern firar ensemblens femtonårsjubileum med nypremiär på sin första uppsättning: en musikalisk berättelseföreställning för vuxna av Lars Ahlins fantastiska novell Kommer hem och är snäll. Den som handlar om ett svenskt arbetarpar från fyrtiotalet: en man som kommer hem från krogen med en skrynklig fruktpåse i sin svettiga hand – och möter sin besvikna och oroliga hustru som inte låter sig blidkas av några äpplen.
Jag tycker att denna korta föreställning (c:a 50 minuter) också – i backspegeln – fungerar som en vacker sammanfattning av vad Masthuggsteatern arbetat med under de femton år som gått sedan den första premiären: finslipat ensemblespel, fysisk och musikalisk teater som involveras i ett engagerat berättande av engagerande, tidlösa texter, och en konstnärlig drivkraft som aldrig låter sig reduceras till pedagogik eller politik.
Visst handlar Ahlins berättelse om en förgången tid – med ölschapp, arbetarklass och hemmafruar. Men de två på scenen balanserar skickligt mellan tidspastisch och arketypiska samlevnadsproblem. I trenchot, hatt och förkläde sjunger de beredskapssånger, steppar, spelar dragspel och trumma och dansar tango. Och ändå är det på allvar. För den spritbegivne arbetaren och hans bekymrade fru är inga töntar. De har ett inre liv, som du och jag. Och bägge lider de också av den moderna människans existentiella ensamhet och plågsamma valmöjligheter – de upplever livet som ett personligt ansvar och frågar sig: Kunde jag vara en annan? Som en röd tråd genom berättelsen löper deras inre monologer.
Så blir denna pärla till kortpjäs en tragedi med komiska inslag och lyckligt slut. En sammansmältning av antikt och modernt: Livet är ödesbestämt och klassbundet, men kan påverkas av den enskildes goda vilja.
Det är tur att det blir lite extra musik på slutet. Så att man hinner torka tårarna ur ögonvrån innan ljuset i salongen tänds.
/Kajsa Öberg Lindsten
