[070213] Snart är jag nog den ende som minns Karin och Esther. Karin var min fars moster, och alltså redan ganska till åren kommen när jag var barn. Esther var hennes väninna. De bodde i varsin lägenhet i Vasastaden i Göteborg, de arbetade som kontorister på stabila handelsföretag, sådana som ofta hölls igång av oerhört dugliga, lojala och slätstruket avlönade medarbetare medan ägaren-ärvaren tillbringade arbetsdagen med att dricka lång lunch på Palace, Grand eller Eggers.
Karin och Esther var oskiljaktiga. På kvällarna spelade de canasta på kontoristföreningen, på somrarna tillbringade de ett par veckor på pensionat i Strömstadstrakten, Esther var därifrån. När de blev pensionärer flyttade de till varsin mindre lägenhet i portuppgångarna bredvid varandra på Eklandagatan vid Korsvägen. När Karin fick en massiv stroke och blev både fysiskt och psykiskt oförmögen att klara sig själv flyttade hon och Esther till kontoristföreningens pensionärshem på Barrskogsgatan i Örgryte. Där hade de varsin liten lägenhet dörr vid dörr, och Ester vårdade Karin under hennes sista år. När hon dog flyttade Esther hem till Strömstad.
Aldrig hörde jag någon säga att Karin och Esther var ett par, att de var älskande, att deras förhållande var, ja, just ett förhållande. Givetvis var detta något alla omkring dem kände till, men just den tystnad som omgav denna, för dem förstås den viktigaste, aspekten av deras liv, var enligt en tradition med mångsekelgammal förankring ett sätt att socialt hantera och acceptera den homosexuella kärleken. Det finns fortfarande äldre människor som talar om homosexualiteten som ”den tysta synden”, och som jag uppfattar det menar de med detta en slags strategisk överenskommelse (så som denna kom till uttryck i 1900-talets borgerliga modernitet), där omgivningens tystnad och acceptans måste motsvaras av att de homosexuella också ”är tysta”, vilket Karins och Esthers val att aldrig bo i samma bostad kunde vara ett tecken på.
Olika varianter av detta repressivt toleranta förhållningssätt som förekommit genom historien blir ett tema i den – bokstavligen – stora boken Gay – en världshistoria i redaktion av historikern Robert Aldrich som nyligen utkommit på svenska. Bokens format kan vändas emot den, den ser ut som en sk coffee table-bok, alltså en sådan bok som man glassar med och låter ligga framme för att den både är dekorativ och låter förstå att man har ett kulturellt gångbart intresse, t.ex för heminredning, viner, hästar eller antika kopparpottor. En bok som ser ut som en sådan bok riskerar att ifrågasättas som seriös kunskapskälla innan den blir bedömd på de ingående texternas meriter. Och det vore i det här fallet mycket tråkigt, då här verkligen finns underlag för både fördjupad kunskap och diskussion om diskursiva värderingar och ideologier som mer eller mindre synliga reglerar hur samhällen förhåller sig till dem som är utanför de normativa och normerande ordningarna.
Ett problem med boken kan vara att de olika forskare som medverkar skriver utifrån olika vetenskapliga perspektiv, skillnader mellan mer traditionellt empiriskt-källkritiska historiker och sådana med en uttalat socialkonstruktivistisk vetenskaps- och samhällssyn kan medföra att de olika kapitlen i boken kan upplevas som väsensskilda, och det är väl just i det här avseendet som boken skiljer sig från t ex en forskningsrapport eller en kunskapsteoretiskt konsistent monografi. En annan brist, som också påtalas i boken, är att den kvinnliga homosexualiteten får mycket lite utrymme i förhållande till den manliga, vilket förstås är svårt att undvika, den allmänna historien är ju mansdominerad, och på ett område som detta, där källor och dokumentation öht är jämförelsevis sparsamt förekommande, blir alltså kvinnorna tillbakasatta.
Huvudlinjen i boken är kronologiskt dragen, efter en inledande översikt börjar man alltså med de gamla grekerna, där ju homosexuella relationer, framför allt mellan män och ynglingar, var vanliga men kanske inte på så sätt som den av romantiken idealiserade sentida bilden av ett ömsint och ömsesidigt förhållande givit vid handen, utan mer som en form för dominans och maktutlevelse, där penetrationen var något männen utsatte ynglingarna för. Långt ifrån alltid mot deras vilja, men med en klar fördelning mellan den tagande och givande. Denna typ av rang- och statusbekräftande homosexualitet med inslag av mentor-lärlingsfunktioner i relationerna var långt senare vanlig också i den japanska samurajkulturen.
Två värdesystem som ännu inte upphört att påverka attityder till homosexualitet är religionernas moraluppfattningar och uppfattningar om vad som är biologiskt naturligt. Ofta samvarierar dessa system och då kommer homosexualiteten att betraktas som både i strid med Guds avsikter med människan och med uppfattningen om vad som är en enligt naturen riktig människa. Det säger sig självt att en social ordning infiltrerad av sådana värderingar kan bli en fruktansvärd förföljare mot dem som kan anses vara och handla i strid med Guds vilja och den rätta naturen.
De kan demoniseras och monstrifieras, och de kan dödas med den drakoniska grymhet som ofta förekommit när dödandet sker med religiöst förankrad legitimitet och när naturen kan åberopas som kränkt. Under medeltiden torterades ”sodomiter” och avrättades på bestialiska sätt, ofta brändes de på bål efter att på olika sätt ha stympats före avrättningen. Det är ju fortfarande många kristna som betraktar homosexualitet som en styggelse, och den tradition av fördömande som kristendomen fört vidare genom sekler färgar ännu av sig på attityder i sekulariserade samhällen och går tydligt i dagen när t.ex frågor om homosexuella äktenskap eller homosexuellas rätt att adoptera barn kommer upp.
Även inom islam finns starka påbud mot homosexuella förbindelser, som periodvis och/eller i vissa islamska kulturer inneburit dödstraff. Samtidigt har acceptansmönster utvecklats, så att homosexuella relationer och subkulturer kunnat växa fram. Under sent 1800-tal och större delen av1900-talet blev de nordafrikanska länderna populära resmål bland homosexuella män från Europa och USA på grund av den tolerans som fanns inför den öppet utlevda homosexualiteten. Många konstnärer och intellektuella fann en fristad här från bigotteriet i sina hemländer, bland dem beatförfattare från USA som William Burroughs och Alen Ginsburg och européer som Michel Foucault, Roland Barthes, Yves Saint-Laurent och Jean Genet.
Huvuddelen av boken ägnas västerländska förhållanden, men även Indien, Kina, Japan och de amerikanska indiankulturerna tas upp. På flera håll förekommer homosexuella handlingar som inslag i religiös kult och finns belagda i konst och dikt sedan urminnes tid. Mycket intressanta är berättelserna som visar hur den dikotomisk-dualistiska könsidentifiering, som ofta tas för given och självklar, i många kulturer satts ur spel genom det institutionaliserade och socialt rollfunktionella erkännandet av ett tredje kön (och någon gång också ett fjärde). Simone de Beauvoirs klassiska utsaga om att man inte föds till kvinna utan blir det har alltså en bakgrund i sociala praktiker som just bygger på att könet är ”socialt konstruerat” och att det finns något sådant som ett socialt kön.
Den aktuella situationen för homosexuella i västvärlden bär fortfarande djupa spår av vad som hände i samband med aidsepidemin, då många av de miljöer och subkulturer som främst var inriktade på snabba sexuella möten försvann. Genom aidsepidemin aktualiserades på nytt vilka villkor samhället erbjuder de homosexuella, och när jag skriver det pekas också ett av de mest centrala problemen för homo-, bi- och transpersoner idag ut, just att det finns ett förhållande där ett samhälle, ett normativt system, ställer dem om inte utanför så i särställning. Det här är grunden t.ex för den uppgörelse med heteronormativiteten som inte fick lov att rymmas i det politiska programmet för Feministiskt initiativ, och som blev en sprängkil in i partiets ledning. Tanken att människovärde och inte en socialt konstruerad könsidentitet måste vara normerande är bestickande, men svår att göra dagspolitik av, och dessvärre är det nog också så, att många har en tendens att stänga av öronen när den här typen av systemingripande normativa frågor dyker upp i debatten.
Karin och Esther levde nog ett gott liv. Men de kunde säkert ha haft det bättre om de fått gifta sig och kunnat bo tillsammans. Utan att det betraktats som särskilt eller annorlunda. Dit är det fortfarande en bit.
