[070212] I den här romanen blandas högt och lågt. Sarah Waters har tidigare skrivit tre romaner i historisk miljö och de är mycket populära, inte minst bland dem som gärna läser om lesbisk kärlek. Samtliga Waters romaner utspelar sig i historisk miljö – de tidigare i 1800-talets London och den nu aktuella Nattvakten under andra världskriget.
Det höga i romanen står den noggranna researchen och de träffsäkra detaljerna för. Waters är omsorgsfull i sina beskrivningar av klädsel, mat och historiska skeenden. Man kan se den äckliga surrogatgrädden framför sig och nästan orientera sig runt i det bombade London med hennes vägbeskrivningar.
Tidsandan är skickligt fångad och som läsare kommer man snabbt in i tidens sätt att se på kvinnans roll och på homosexuella. Krigsåren var ju också en på många sätt paradoxal tid då det plötsligt blev lite friare att vara kvinna, en frihet som snabbt krympte igen när kriget tog slut.
Berättandet är också smart upplagt i tre tidsnedslag som för oss bakåt i historien och som inte förrän på bokens allra sista sidor ger oss hela bilden av hur de olika händelserna hänger ihop och vad som egentligen hänt personerna.
Hela tiden under läsningen får man bilder i huvudet och romanen känns som underlaget till en tv-serie. Det är inte så konstigt att ett par av Waters böcker redan filmatiserats av BBC. Bli inte förvånade om ni inom några år får se Viv, Kay, Helen, Julia och Duncan, huvudpersonerna i Nattvakten, i snygga fyrtiotalskläder ducka under tyskarnas bombmattor på tv.
Och här glider vi över på det låga. Dessa personers liv visar sig glida i och ur varandra på ett inte helt trovärdigt sätt. Deras kärlekshistorier och alla de problem de brottas med känns sådär övertygande. Slumpen slår också till lite för slumpmässigt, men framförallt så är sättet att beskriva de dramatiska händelserna lite väl likt underhållningslitteraturens. Inget ont om den, men jag förväntade mig någonting djupare och mer substantiellt av en så hyllad författare.
Till stor del förlåter jag ändå dessa brister. De vägs upp av den dramatiska skildringen av en abort som får mig att vara lycklig över att ha privilegiet att leva i en tid som gjort att jag kunnat ha ett sexliv där jag inte ständigt behövt vara livrädd för att bli gravid. Och som om jag väl blivit det givit mej ett val som åtminstone de flesta i samhället respekterar och ser som självklart.
Kanske kan förklaringen till Waters popularitet vara att hon kan sorteras in i den kategori som jag tror blir större och större. Nämligen den där vi som är lite intellektuella kan få konsumera lite härligt skräp med en kulturell fernissa.
Man orkar ju inte alltid bara ägna sig åt kultur med stort tuggmotstånd, full av en massa nyttiga fibrer – och då är kanske Waters surrogatgrädde inte något helt dumt alternativ. Den väckte i alla fall en mängd nyttiga funderingar i mitt eget huvud.
