[070210] av Jonathan Lehtonen
Urpremiär på Angeredsteatern den 9 februari 2007-02-10
Regi: Jenny Andreasson
Dramaturg: Lena Fridell
Scenografi och kostym: Marie Olsson
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Ljud: Johan Karlsson
Konfliktkoreograf: Linus Österberg Nilsson
I rollerna: Kave Foladi, Anders Lönnbro, Julia Marko-Nord, Josefin Neldén, Albin Olsson, Filip Tallhamn och Ove Wolf
Jonathan Lehtonen var en av de nya unga dramatiker som debuterade som textförfattare på Angeredsteatern i projektföreställningen 100 000 skattefritt, hösten 2005. Och nu debuterar han ännu en gång, med en egen helaftonspjäs: En måste ju leva. Den handlar om ungdomsvåld , hopplöshet och kärlekslängtan.
Pjäsen består av ett antal scener som i blixtbelysning gestaltar en rad relationsproblem som alla visar sig olösbara, och slutar i våld:
Scenen är en ödslig och starkt belyst plats. I bakgrunden är ett skyltfönster med några nakna, könlösa skyltdockor. En aggressiv ung kvinna med blonderat hår hetsar upp sig själv och en valpigt osäker ung man genom att ömsevis hångla och provocera fram så mycket hat som möjligt mot allt och alla, men speciellt mot unga invandrare i deras egen miljö.
Detta unga par med svensk (och finsk) identitet konfronteras snart med ett invandrarpar i samma ålder: en neurotiskt aggressiv flicka och en bensinsniffande, oberäknelig kille.
Och så blir det våld, mycket våld: sparkar, slag, förnedring, tortyr och blodsutgjutelse. Och det tar inte slut, för det är ett återkommande inslag i flera av pjäsens scener. Och det är läskigt otäckt. Fast det bara är teater. För det mest skrämmande är kanske inte det röda blodet, utan hopplösheten och bristen på hjältar – här finns ingen att hålla på, för alla är ungefär lika ömkansvärda och skrämmande.
Men det är de båda flickorna som driver fram våldet. För de är djupt olyckliga och sanslöst aggressiva. Och deras enda framtidsdrömmar handlar om hämnd. De båda pojkarna är mjukare. Mitt i våldet kan de plötsligt tvivla, visa rädsla, släppa fram ömhet och drömmar.
Man kan undra: Är det flickorna som är den nya tidens galnaste värstingar? Och är detta ett tecken på ökad jämlikhet, eller tvärtom? Resultatet blir i varje fall att de unga männen i pjäsen framstår som mycket intressantare, med större djup och känsloregister. Och det gäller särskilt invandrarkillen Karzan, spelad av Ove Wolf.
Tillslut funderar jag över hur intressant det egentligen är med denna super-vålds-realism på scenen. Det blir ju ändå bara nästan som på teve.
Pjäsen vänder sig till ungdomar från 15 år, men också – antar jag – till vuxna. Kanske är det därför den unge författaren stoppat in en ”vuxenscen”, som känns märkligt menlös och malplacerad:
Två goa gubbar och en fjompig medelålders kärring i det påvra lunchrummet på en gammaldags fabrik. De tre skådespelarna – Kave Foladi, Anders Lönnbro och Julia Marko-Nord (som också spelar den aggressiva invandrarflickan!) – är väldigt skickliga och vältajmade i sitt spel. Men scenen skulle nog passa bättre i en proffsig revy, eller i en nostalgisk Folkan-pjäs om vårt förlorade folkhem.
Är detta menat som ett slags underhållning för de vuxna? tänker jag, och drabbas av en obehaglig tanke: Hur är det då med våldet och blodsutgjutelsen i de andra scenerna – Är det också menat som ett slags underhållning , för de UNGA??!
Skall vi skratta eller rysa? Skall vi känna igen OSS, eller DOM??
/Kajsa Öberg Lindsten
