[070208] Efter tjugo år i Göteborgs teaterliv har Nasrin Barati många glada minnen. Men genom åren har arbetet med Dockteater Sesam också haft en skuggsida: kampen mot låg status och fördomar.
– Men jag brinner för den här konsten, så jag måste fortsätta göra det jag tror på, säger hon.
Nasrin Barati har ofta fått frågan om varför hon har valt att ägna sitt liv åt just dockteater. Varför dockor, vad är det som är så speciellt med det? Och svaret är:
– Det finns ingenting som man inte kan få fram med dockteater. Man har mer utrymme för fantasin, fler möjligheter. Känslan man får fram kan aldrig jämföras med en vanlig teaterupplevelse, säger hon och ger ett exempel från en föreställning hon såg på en festival i Tyskland:
– En två meter hög docka med svepande kläder skred in och skapade en av de mäktigaste scenerna jag sett. Ingen skådespelare hade kunnat gestalta det lika bra.
Nasrin Barati menar att med en docka på scenen hamnar vi i en annan dimension än den trygga och välkända, vi kan slappna av och koppla på fantasin, tänka visuellt och se ämnets problematik mer utifrån, som i en gestaltterapi.
– Det är den psykologiska delen av dockteaterns möjligheter.
Sedan har vi den fysiska delen: hantverket, det vackra, fascinationen som gör att man vill uttrycka sig på det här sättet, säger Nasrin Barati.
När hon började sin utbildning på dockteaterlinjen vid scenskolan i Teheran kände hon genast att hon hittat rätt.
– Det var den ultimata utbildningen, med musik, sång, dans, hantverk, litteratur, regi, scenografi – allt på en gång.
Vid inträdesprovet satt alla sökande i en stor ring och så bar någon in en stor svart sopsäck och hällde ut innehållet mitt på golvet.
– Det var metallskrot, gamla saxar, allt möjligt. Och uppgiften var att göra varsin docka av material ur detta, minns hon. Det andra provet var att gestalta en bit ur en klassiker.
Under utbildningen lades över huvud taget stor vikt vid klassikerna, och det passade henne väl. Hennes passion var de stora verken och de stora författarna, som Kafka, Ibsen, Strindberg och Pinter. Hon älskade det seriösa också i det lilla – till och med när uppgiften var att göra en föreställning med en clown så blev det en allvarlig clown med fred-i-världen-budskap som fick agera en och en halv minut till Verdi-musik.
Nasrin Barati har en stark stolthet i rösten när hon berättar om de föreställningar hon har satt upp. Men hon är inte på något sätt förnöjd, trots många publik- och kritikersuccéer.
– Varje föreställning är bara ett litet steg på vägen dit jag vill komma. Jag har tre huvudnormer: det ska vara kvalitet, det ska vara seriöst och det ska vara genomarbetat. Man måste ta vara på minsta sekund och ha omsorg om alla detaljer, både i det konstnärliga och i det praktiska.
– När jag är på festivaler gillar jag kanske tre av de tjugo-trettio föreställningar som är med, det är de som har vad jag är ute efter, säger hon.
Traditionellt ses dockteater som underhållning eller ren förströelse för barn, och har mycket låg status i teatervärlden – för att inte säga ingen status alls. Ofta tänker man inte ens in den i diskussioner om seriös teaterkonst.
– Det händer ofta att jag känner mig frustrerad av den allmänna föreställningen om vad dockteater är, säger Nasrin Barati.
– Men det gör att jag vill kämpa ännu mer, och göra så mycket det går med de resurser jag har. För dockteatern är i själva verket den enda teaterform som har allt, som har möjligheterna att spränga alla gränser, att skapa unika teaterupplevelser.
Hon tänker inte först och främst i ålderstermer när hon gör sina föreställningar. En del av dem är visserligen anpassade för att passa även mycket små barn, och en del är rena vuxenföreställningar – men då är det bara med tanke på föreställningens längd och språkliga innehåll. Det finns alltså en åldersgräns nedåt av rent praktiska skäl, men aldrig uppåt. Svårigheten är inte att få de vuxna att tycka om föreställningarna utan snarare att få dem att hitta till teatern – trots att det heter dockteater.
– Barn är ärligare mot sig själva än vuxna, de har lättare att slappna av och bryr sig inte om att kategorisera efter skådespelare eller dockor, de koncentrerar sig helt enkelt på det som berättas på scenen, menar Nasrin Barati.
– En del av problemet är att det inte finns någon bra term på svenska för den här teaterformen – ordet ”docka” ger mest associationer till kasperdockor eller vanliga dockor som barn leker med. På engelska finns ju det mer teaterspecifika ”puppet”, som inte alls är samma sak som ”doll”.
Hon har lekt med tanken att byta namn på teatern för att komma ifrån detta att man först och främst betonar att det är en dock-teater.
– Jag vill gå över den där gränsen som finns i människors tankar. Vi är en teater, punkt slut. Ska vi kalla oss för något med ”object company”? Men det blir för abstrakt.
– Eller ska vi behålla namnet och jobba för att höja dockteaterns status som scenkonst? Men jag är tveksam. Efter alla dessa år är jag så trött på klangen i människors röst när de säger ”ahaaaa, så du sysslar med dockteater”.
– Vi får se vad som händer med namnet. Min dröm är hur som helst att Teater Sesam ska nå fram till den stora publiken, och att dockteatern ska få den plats den förtjänar i teatervärlden.
