[070208] Man säger ofta om bildkonstnären att hon eller han ”målar samma tavla om och om igen”, om författaren att hon eller han ”skriver samma bok” i olika variationer under sin livstid. Vad kan detta perspektiv betyda för skådespelaren som oftast har en dramatisk text att utgå från, skriven av någon annan, som arbetar inom en regissörs visioner och som dessutom förväntas gestalta andra människor? Vilka berättelser och teman är det som skådespelare går och bär på och uttrycker från scenen?
Dessa inledande tankegångar är utgångspunkt för det konstnärliga forskningsexperimentet Handlingens rum, som jag genomför vid Högskolan för scen och musik (fd Teaterhögskolan) i Göteborg, i samarbete med dramatikern Malin Lindroth och ett antal skådespelare. Experimentet äger rum inom ramen för ett treårigt forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet, som syftar till att utveckla praktiska metoder för konstnärlig forskning inom teater. Tanken är att skriva en pjäs och skapa en föreställning utifrån skådespelarnas personliga teman. Att börja i skådespelarnas egna berättelser och teman, istället för att utgå från en färdig pjäs, text eller vald tematik.
Det hela bottnar i en vilja att synliggöra och undersöka skådespelaren som en självständig konstnär, som någon som skapar tematik oavsett vad den aktuella pjäsen och uppsättningen egentligen handlar om. Det bottnar också i en nyfikenhet på vad vi människor egentligen går omkring och är upptagna av, tampas med, i våra liv. Och hur vi ständigt bär med oss detta till våra sysselsättningar, också vårt konstnärlig arbete, medvetet eller omedvetet. Utforskandet av personliga teman berör förstås även regissören, dramatikern och andra medverkanden. I många teateruppsättningar väljer vi att arbeta med ett yttre tema, säg demokrati eller främlingsfientlighet, men samtidigt ligger våra inre teman och pockar, och följer ett slags parallellt spår.
Undersökandet och inringandet av personliga teman leder till en konstnärlig process som förstås blir personlig, ibland självrannsakande, och som på sätt och vis utforskar själva drivkraften till att uttrycka sig, att skapa teater, att vara den man är. Men processen innebär också ett belysande – och kanske omformulerande – av relationen mellan regissör, dramatiker och skådespelare, där skapandet sker i tät samvaro, men med respekt för var och ens specialitet.
En viktig aspekt i experimentet är processen att omforma personliga teman till pjäsfiktion. Det är på så vis inga självbiografiska historier, inga dokumentära betraktelser, som planeras ge avtryck i pjäsen. Dramatikern filtrerar skådespelarnas skissande och utvecklande på scengolvet till någonting nytt, okänt för skådespelarna, utifrån sin egen fantasi och profession. Regissören bidrar också till silandet och omformandet. I skådespelarnas arbete med sina egna ”biografier” behövs också länken till något annat, utanför dem själva. De behöver kunna ta spjärn och pröva det egna mot något annat: teatern. Just denna glidning mellan verklighet och fiktion är jag väldigt upptagen av, fortfarande nyfiken på, efter flera tidigare forskningsprojekt.
En annan nog så betydelsefull avsikt med projektet är att på detta sätt belysa och utveckla den konstnärliga forskningen. Det handlar om att utveckla en forskningssyn som lyfter fram det personliga och nära perspektivet, som ger utrymme för intuitiva, osäkra och öppna processer, för komplexa strukturer och en kollektiv forskarroll. I arbetet med att skissa, ringa in, benämna, improvisera, minnas, referera, samtala och formulera utvecklas ett praktiskt tillvägagångssätt för konstnärlig forskning – som samtidigt tar sitt avstamp i en konstnärlig pågående process.
Hur kan man då ringa in personliga teman? Vad är ett personligt tema?
Utifrån de inledande orden om konstnärer som ”skriver samma bok eller målar samma tavla” genom livet, bör det handla om något identifierbart och återkommande, som är typiskt för denna person.
När Ernst-Hugo Järegård, som den sadistiske överläkaren i Lars von Triers Riket, frustar ”danskjävlar” över sundet, kan man skymta något av Järegårds alla rolltolkningar genom tiderna, något av hans frenetiska skådespelardrivkraft ta sitt yttersta uttryck. Eller i Tomas von Brömssens beskedliga skärgårdshandlare i Saltön finns något typiskt ”Brömssenskt”, som just han sätter kornet på. Men även hos Cecilia Frode, med alla hennes mycket olika rollfigurer, upplever jag något igenkännbart typiskt för just Frode. Det är något dessa olika skådespelare ”håller på med” som är personligt för just dem.
Det finns skådespelare som är lika i roll efter roll, utan att jag för den skull kan identifiera ett tema. Jag upplever inte att de ”håller på med något specifikt”. Det finns inget undersökande, ingen pågående process, i detta som är likt. Mest en upprepning av en typ av gestaltning – och den kan ju fungera alldeles utmärkt i sitt sammanhang – men det är alltså något annat vi söker här. Det är inte vilken likhet som helst, vilken konstant som helst, det är fråga om.
Vi människor går ofta i cirklar. Vi har olösta svårigheter, obearbetade trauman och återkommande tillkortakommanden, som vi bär med oss genom livet. Kanske upprepar vi gärna samma mönster om igen. Beter oss på ett visst sätt i vissa situationer. Kan man kalla detta ett tema? Också här blir det viktigt att ringa in personligt tema som något utöver att vara ett återkommande mönster vilket som helst. Bearbetningen av olösta händelser kan forma ens tema men det är inte säkert att ens beteendemönster blir till ett tema. Ett tema har en riktning, är på väg någonstans, går inte i cirklar.
Det blev också viktigt att lyfta ut personligt tema ur den egna bekvämlighetszonen. I tampandet med sitt tema utsätter man sig själv, någonting står på spel, och man kan aldrig vara säker på vart det bär. Kanske handlar det om att utsätta sig för ett risktagande.
Utgångspunkten är i första hand individuell och med fokus på den professionella banan. Vilka slags roller brukar jag spela, hur arbetar jag eller vill arbeta, vilka teman dras jag alltid till (eller dras inte till), vad har jag i första hand sökt i mitt arbete på scenen? Det kan handla om att leta efter estetiska nämnare, teman, attraktioner, rädslor eller önskningar. Det yrkesmässiga leder självklart också direkt in till det personliga, som jag hävdar att det alltid gör i konst, även om syftet och tillvägagångssättet inte är terapeutiskt.
Spännvidden i synen på personligt tema kan exemplifieras av den workshop jag höll under det nordiska/internationella symposiet Re.Searching, som ägde rum i Malmö våren 2006. Deltagarna kom från olika scenkonstområden, teater, dans och cirkus, och för dessa tog sig skissandet av personliga teman skilda vägar. För någon innebar det ett utvecklande av ett visst rörelse- eller handlingsmönster, för någon annan ett undersökande av sättet att närma sig en text eller en rollkaraktär, en prövade sin förkärlek för att arbeta i en viss dynamik medan en fjärde utforskade sitt förhållningssätt till själva arbetet. En av deltagarna uttryckte i en intervju:
Og når vi snakker om personlige tema, så er det en veldig viktig byggesten i denne sammenhengen tenker jeg fordi de personlige temaene har gjort det mulig for oss å ta med oss selv inn i dette kollektivet. Vi har hele tiden hatt et fokus på våre tema som da kan tolkes uendelig vidt altså sånn virkelig store tema, eller rett og slett bare helt konkrete bevegelses temaer, eller språklige tekstlige temaer. Disse temaene har gjort at vi hele tiden har beholdt oss selv. Og jeg tror virker nesten som at hvis man beholder, hvis man klarer å beholde seg selv, så klarer man også å beholde muligheten til å relatere til den andre.
Malin Lindroth och jag hade under en längre tid skissat på projektet och försökt ringa in tematiken genom samtal och en brevdialog. Nu började det bli dags att bli utåtriktad och informera och samtala med andra om projektet. Vi fann det ofta svårt att finna rätt ord för att förklara exakt vad vi sökte efter. Det som var självklart och påtagligt för oss var det inte alltid för andra.
Därför gick vi tillbaka till oss själva. Vilka var då våra personliga teman? Avsikten var ju också att inkludera oss själva i processen, vi var ju deltagare precis som skådespelarna. Vi började ett nytt samtal med varandra. Hur kan man då igenkänna sitt tema?
Vi fann att teman kan urskiljas på flera olika nivåer: på ett psykologiskt plan, ett rörelsemässigt, ett konstnärligt osv. Säkerligen finns det ett flertal olika teman hos en människa, vilka kan skifta och förändras under tid. Människan, liksom livet, är inte något konstant. På ett naturligt sätt hamnade vi alltid i samtal om vad vi sökte, vad vi drogs till, situationer eller erfarenheter där vi igenkänt något väsentligt. Snarare än att söka problemområdena, frågorna, olösta dilemman, sökte vi de starka ögonblicken när något uppenbarat sig, när något fungerat.
Malin hade i mina ögon ett fantastiskt sätt att kunna formulera sig kring sitt eller sina teman. Hon talade om skuld, hon talade om konspirationen som en drivkraft. Hon talade om stycken eller scener där hon upplevde sig vara särskilt nära något väsentligt i sin egen författarproduktion. Hon kunde igenkänna detta som hon ”höll på med”, det hon alltid på något sätt ville berätta om, i vissa specifika sekvenser. Som i hennes roman Vaka natt när hon beskriver hur dottern och mamman en natt ingår en pakt, i och med dotterns tysta bevittnande av hur modern medvetet skadar den yngre dottern, lillasystern, när hon sover.
Jag kan se att det var detta som hände. Ändå känns det som om det var något annat. Orden har aldrig räckt till för detta. De har brustit som torra uttjänta korgar. Detta är vad jag såg den natten: ett flicköra, en spik, en hand. När hon kände mina blickar i nacken drog hon sig bort från Annika och vände ansiktet upp mot min säng. Så såg vi på varandra. Mamma! Vad gör du? Frågan klämtade i mig men hittade inte ut ur strupen.
Eller som i en av Malins krönikor när hon talar om skuld:
Problemet med de populära samtidshistorierna om offret och psykopaten är ju att de i sin mest extrema form båda osynliggör skulden. Den ena säger: ”Det finns ingen skuld, det finns bara utsatthet.” Den andra säger: ”Det finns ingen skuld, bara störda individer.”
När skulden på så vis görs osynlig kan, i förlängningen, något obehagligt hända: Vår egen upplevelse av skuld försvinner inte. Däremot förlorar vi språket om den, förmågan att artikulera den. Därför behövs historier som gestaltar människan som skyldig (…).
Och jag sökte efter mina teman.
Jag försökte se mina teateruppsättningar framför mig, igenkänna viktiga moment, ögonblick eller sekvenser. Försökte se min regi, få fatt i mina drivkrafter. Men det var tomt.
Vissa linjer gick ju att se, estetiska eller tematiska, men var detta verkligen mina teman? Jag kunde se mitt ständiga sökande mot forskning i min konstnärliga verksamhet och mina ansatser att integrera konstnärlig praxis i akademisk forskning. Jag kunde se drag i mitt eget sätt att arbeta som regissör. Men det kändes knappast som ett tema.
Det jag kunde se var andra. Det var skådespelare, det var andra regissörer eller viktiga personer för mig. Men jag kunde inte få syn på mig själv. Det här gjorde mig inte bara bekymrad men också rädd. Vem var jag?
Jag började gräva i gamla recensioner, för att få ledtrådar. Jag började plocka enstaka beskrivningar ur recensioner, som t ex ”det långsamma och det lågmälda”, ”ombytlighet och total oförutsägbarhet”, ”förhöjd poetisk form”, ”livfulla bilder ur sorgens svärta”, ”karaktärens tafatta försök att säga det outsägliga ställs mot dansarens fysiskt starka uttryck” osv. Men det var svårt att hitta en framkomlig väg mellan recensenternas ofta värdeladdade omdömen. Jag tyckte att de enskilda fraser jag plockade ofta blev allmänna och intetsägande. Jag tappade helt enkelt intresset.
Istället började jag bläddra i de texter eller pjäsmanus jag hade använt i produktionerna. Många av dem hade varit särskilda bearbetningar, poem, filmmanus eller valda textfragment ur större verk. Jag tvingade mig själv att välja ut någon nyckelreplik ur varje föreställning. Här är tre exempel:
Se, så är det vackert väder igen! Du går ju Axel, inte sant. Så; på med svarta rocken nu, och kom sen hem till middan, så går vi ut tillsammans och äter.
( Strindbergs Kamraterna)
– Easy bönan, ta det easy now så vi kan få ett litet grepp om grejerna, det börjar ju bli svart i landet nu och svärtan är en grej det inte är nåt vidare att gå runt och fumla i. Man vill ju se var fan man sätter stegen va så man kan veta varthän man är på väg och inte behöver irra runt som spårhund i ett frostigt gräs. En annan vill ju bara väl för man är polare, och polare dom står emot även om trycket börjar hårdna och vinden börjar piska i, så ta dig nu en liten krake vet jag så att vi kan snacka lite, det är ju faktiskt därför jag är här så vi kan börja rätta till sånt som gått snett, för det vet du väl att Roffe han har aldrig varit rädd för jobb.
(Robert Kangas Arvikakungen)
För två veckor sedan förlorade han, och i december med. Det vore lika bra om han spelade bort alltihop så fort som möjligt, då skulle vi kanske åka iväg från den här stan. Herre min skapare, jag drömmer om Moskva varenda natt, jag är alldeles som förryckt. Vi flyttar dit i juni, och till juni är det kvar… februari, mars, april, maj… nästan ett halvt år!
(Tjechovs Tre systrar)
Vad jag tyckte var mest igenkännbart för mig själv, var klyftan eller diskrepansen mellan ideal och verklighet, mellan människors strävanden och deras verkliga handlande. Det som kom fram ur detta var en form av lögn, ett självbedrägeri, som jag upplevde att jag alltid drogs till i berättelser. Jag försökte gång på gång, bearbeta och undersöka olika varianter av mänskligt självbedrägeri. Där man trots alla goda föresatser och vilja blundar för verkligheten, lever i lögnen för att det är det enda man står ut med.
En dag ramlade ett maskinskrivet blad ur en låda i mitt skrivbord. Det var ett citat ur Göran Tunströms Tjuven, som jag hade skrivit av en gång i övre tonåren. Jag minns att jag länge hade det uppsatt på en anslagstavla i mitt flickrum och sedan hade det följt med mig under några år. Nu hade jag inte sett det på åratal. Jag har aldrig kunnat säga exakt vad det var i det där citatet som drabbade mig så starkt eller varför. Det kunde jag inte nu heller, men det ryckte tag i mig på samma sätt som förr.
– Jaha. Så här är det. Om du inte märkt det förut?
– Vad menar du?
– Jag menar alltihop. Hur jag går och väntar ut henne, år efter år.
– Men jag tycker om att se på henne. Gamla damer är vackra. De har sett så mycket, varit med om det mesta, och jag försöker hela tiden att läsa av dem.
– Äsch, sa Reminiscensen. Hon har inte varit med om nånting.
– Hur kan du säga så?
– Mor är ett svin, sa han och stegade tvärs över salongen, ställde sig vid fönstret och drog med pekfingret längs en på utsidan fallande droppe. Ett förbannat svin är hon. Har du fått ut en enda sak av intresse ur henne?
– Jag tycker om att såna som hon finns. Att en sån föreställningsvärld existerar. Ett sorts parallellt universum. (…)
– Hon är likafullt ett svin. Det finns ingen värld bakom hennes fraser. Har du inte märkt hur hon räddar sig upp på dem så fort ett samtal bränner till. Har du inte märkt hur hon inte står för någonting, att varenda fras hon säger är lagd så att man ska tycka om henne. Som det där med tårtan. Att hon sa att den var god fast hon inte smakat på den.
– Hon har ju blivit barn på nytt, försökte jag men Reminiscensen fnös:
– Hon har alltid varit ett barn. Ända tills för ett par år sen såg hon ut som en liten flicka som neg och knixade och ställde sig in hos varenda en. En totalt oanvänd varelse. Hon har förstört mitt liv. Hennes dubbla budskap, hennes vaghet och misstänksamhet mot människor. Vet du, vi har aldrig haft en enda verklig vän i det här huset. Tystnad och fraser, fraser och tystnad. Som om hennes enda uppgift i livet har varit att förhindra samtal. Och jag har funnit mig i det. Jag har funnit mig i det och jag fattar inte varför.
Det slår mig vid omläsningen av diverse texter, att visserligen fångar jag snabbt ut några ”nyckelrepliker”, som pekar ut något av detta ”självbedrägeri” eller lögn. Men det viktiga är ju att det inte stannar där. Pjäserna fortsätter: de kommer aldrig till Moskva, äktenskapet spricker, insikter drabbar och slår ibland också hål på lögnen. Kanske är det just när lögnen blir synlig, för mig som läsare men också för någon av karaktärerna, som det igenkännbara särskilt bränner till.
När jag återigen försökte frammana särskilt betydelsefulla situationer från min teaterpraktik, blev det än mer tydligt för mig att jag hade en massa minnen lagrade av särskilda ögonblick, framförallt från repetitionsprocesser snarare än föreställningar. Men det var som att dessa inte ville bli luftade, ville förbli slutna i en liten ask. Jag är fortfarande inte säker på varför men det var helt enkelt inte relevant eller möjligt för mig att plocka fram sådana exempel. De var som att de tillhörde det förgångna, förbundna med sina sammanhang och sina människor. Precis som en kärleksrelation främst rör de närmast inblandade och ofta inte vill exponeras för omvärlden i sina mest intima ögonblick.
De situationer som pockade på uppmärksamhet var därför från livet utanför teatern: en biltur i bergen, en stark dröm, vid en dödsbädd. Vad var det i dessa situationer som betydde något väsentligt för mig? Vad var det i den oerhörda sorgens ögonblick som upplevdes så livsbejakande, i ett visst samtal med en vän, på en makaber lektion i ett bårhus eller på en äventyrlig resa längst Amazonfloden?
Det var den oerhört koncentrerade upplevelsen av närvaro, av liv, av kontakt! Och visst var det just den upplevelsen jag alltid sökte på teatern, oavsett om jag arbetade eller tog del av andras arbete. Det var ett sökande efter en avskalad ärlighet som når ända in. Där skådespeleriet blir så avskalat att människan träder fram, och allt ”spel” är borta. Kanske är det den ärlighet som inträder när livslögnen faller?
Det är en längtan efter ett ”sanningens rum”, ett närvarons rum, där livsgnistan komprimeras. Att man på teatern kan återskapa och skapa ett sådant livsrum, som man så ofta saknar i livets vardagliga töcken.
Detta sökande hänger, inser jag, ihop med mitt sätt att regissera, arbeta. Det är en form av ”lyssnandets regi” som baseras på förtroende, respekt och tillit mellan mig och skådespelaren. Det innebär också att vägen kan vara bräcklig när personkemin inte fungerar eller tilliten är svag. Då återstår bara ”att få ihop föreställningen”, och då försvinner meningsfullheten eftersom det alltid är något ”utöver” själva föreställningen jag söker. Kanske är det lyssnandets regi, där regissören igenkänner, upptäcker och avtäcker, snarare än instruerar skådespelaren, som gör att jag har svårt att se mig själv? Istället ser jag skådespelaren.
Avslutningsvis, en annan typ av iakttagelse av mina teman:
Jag är på en workshop för Institutet för Scenkonst och arbetar med skådespelaretyder, komponerade fysiska handlingsmönster utan text, ett slags koreografier. Det är för cirka tio år sedan. Efter många dagar och många etyder ser jag plötsligt mig själv så tydligt. Det finns ett mönster som återupprepas i alla mina fysiska etyder: jag vänder mig först utåt, stark riktning eller sökande utåt rummet, för att sedan vända mig bort, inåt, krypa ihop. Oavsett vilka typer av rörelser jag väljer eller vilken komposition så återkommer detta förlopp, det är helt omedvetet. Jag frågar mig än en gång: vem är jag? Och vem var jag då?
Vad är en människa?
I detta läge står vi nu och ska påbörja arbetet med skådespelarna…
