[070208] En av de mera originella teatergrupperna i Göteborg är Teater Pugilist, som konstaterar jag till min förvåning funnits ända sedan 1992. Gruppen har producerat mellan en och två föreställningar per år. Den har sitt ursprung från Dramatiken på universitetet.
Namnet är ett hugskott som slog. Urpugilisten Martin Theorin är visserligen helsåld på boxning vid sidan av teater, men kanske inte så som jag föreställde mig av sportens proletära socialgrupp 3-aura, doften av All-Sport, den kommunistiske Allan Kempe och liniment.
”Vi behövde bara ett bra namn”, säjer Martin som berättar att han numera är den enda återstående medlemmen i gruppen. De övriga har lämnat teaterproletariatets slitsamma vardag och inordnat sig i en borgerlig tillvaro, medan Martin envist strävat vidare. Vi enas om att han inte enbart är pugilist, trots att han är noga med att sköta sin träning, utan att han framför allt är en envis långdistansare. Och han konstaterar belåtet att det förefaller som om en vändning till det bättre är på väg, att han äntligen är på väg att bli insläppt i kulturens – om inte finrum- så i alla fall vardagsrum.
Han har en hemsida som han använder som konkurrensmedel. Han säjer eftertänksamt att hade datorn för femton år sedan varit vad den är i dag, hade han förmodligen satsat på att skriva enbart för hemsidan. Som det nu är kan han ibland uppleva teatern som en pendang till hemsidan.
Han skriver själv sedan många år tillbaka de pjäser som spelas. När jag dyker upp i början på januari för att dricka en kopp te hos honom håller han på med audition för sitt nya verk, en monolog för en kvinna, en självbiografisk historia (även kvinnor boxas ju nuförtiden, konstaterar vi tillsammans) med titeln ”Vi gillar inte country och ser helst att du går”. Om allt följer ritningarna kommer den att ha premiär på Konstepidemin i början av mars.
Det blir då förmodligen en samhällskritisk föreställning, radikala åsikter i konservativ form, aktuell och gärna lättillgänglig. Teater Pugilists program i ett nötskal. ”Göra tvärtom!” tillägger författaren som lärt sig skriva dramatik enligt trial-and-error-metoden (jämte studier i ämnet på universitetet och läsning av stora mängder litteratur och en stark uttrycksvilja).
Storyn lånar han gärna; den anser han inte vara så väsentlig. Det höll på att kosta en stämning när han väl närgånget lånade ur Tennessee Williams Linje lusta häromåret. Även O’Neill och August Strindberg har fått hjälpa till med handlingen i Theorins pjäser.
”En idealist”, inser jag och tänker på dramatikern som skrivit: ”Vad du är var fult och helt och icke styckevis och delt!” medan Martin Theorin cyklar iväg till träningen i Majorna, förbiåkt av generationskamrater i regnblanka bilar.
