[070204] av Mattias Andersson
Urpremiär på Göteborgs Stadsteater, Studion
Regi: Carolina Frände
Scenografi och kostym: Karin Dahlström
Ljus: Max Mitle
Dramaturg: Nadja Gabay
Mask & peruk: Elisabeth Wigander
I rollerna: Linda Lönnerfeldt, Mia Höglund-Melin, Bahador Foladi, Johan Karlberg, Robin Stegmar, Ylva Gallon, Anna Persson och Mariann Rudberg
Mattias Andersson är den stora förnyaren av Göteborgs teatervärld just nu. Dels som chef för den nya Backateatern, som snart är färdigbyggd på Norra älvstranden, dels som efterfrågad dramatiker.
Det är han som skrivit Den utvalda – den första i en rad nyskrivna svenska pjäser som kommer att spelas på Studion, i ett projekt som kallas ”Nya Studion”.
Det skall vara teater för vuxna i alla åldrar. Nytt och spännande, men välgjort – inga experimentella , halvfärdiga saker.
Den utvalda handlar om en ung kvinna, strax under trettio, som återvänder till sin barndoms förort för att försöka utreda en sak som hände henne i tonåren. Vad det är för något får vi inte veta förrän i slutscenen.
Första scenen är en tablå i blixtbelysning: åtta personer, utspridda i några sunkiga vardagsrumssoffor, på en parkbänk, vid ett soffbord, utanför ett fönster… Så släcks ljuset, och Lisa står ensam kvar på scenen: ljuslockig och i snäva jeans. Som en förvirrad men desperat beslutsam tonåring bankar hon på dörrar och presenterar sig för oförstående före detta grannar och skolkamrater. Hon vill bli ihågkommen och uppmärksammad, men alla jämnåriga hon möter är lika monumentalt självupptagna som hon själv. De verkar alla ha kroniska problem med att få ”livspusslet att gå ihop”.
En plats, en gåta och en huvudperson. Och så ett antal bifigurer som på olika sätt är knutna till platsen, gåtan och huvudpersonen. Det verkar vara en bra idé.
Men på något vis blir det aldrig riktigt så intressant som man hoppas. Gåtan är så oklar att man tillslut glömmer att söka dess lösning. Och huvudpersonen försvinner bakom en dimridå av virrig pratsamhet.
Personerna omkring henne utgör ett slags arketypiska schablonbilder av göteborgska förortsbor: charmigt naiv invandrarbuse, hans hetsiga gravida fru, glåmig ensamstående mamma, narkoman med taskig barndom, go göteborgsgubbe som ”jobbat Volvo” och förtidspensionerats för alkoholproblem, snäll göteborgstant med behärskad sorg, hembakta bullar och ett stammande pucko till son…
Det är väl inget fel i sig – såna typer gör sig ju på scenen, och flera av dem är vackert spelade. Men det som svider obehaglig i min själ när jag sitter i salongen är något annat: bristen på såväl budskap som hjärta!
Replikerna smälter samman till ett entonigt skrikande från övre delen av bröstkorgen. Och själva pjäsen, med dess distanslösa allmängiltighet, känns tillslut som ett alldeles för långt dokusåpa-avsnitt. (nästan två timmar!)
Jag känner mig gammal, trött och malplacerad. Och gåtans lösning är så melodramatisk att jag skäms. Kanske hade pjäsen passat bättre för en ungdomlig publik?
/Kajsa Öberg Lindsten
Det var inget lyckat val av teaterchefen att inleda verksamheten vid den nya Studion med Den utvalda av Mattias Andersson. Pjäsen var rörig och jag hade svårt att orientera mig i den. Figurerna var alltför ”typiska”. Unga människor skrek och var aggressiva, de äldre var snälla och förstående. Livet hade inte behandlat någon av dem väl och behovet av tröst var starkt.
Mest manifest var detta behov hos huvudpersonen, Linda Lönnerfeldt, ett nytt namn i Göteborgsteatern som man hade önskat en bättre debut. Inte föreföll hon heller ha fått tillräcklig stöttning av den normalt pålitliga regissören Carolina Frände.
Johan Karlberg gjorde en go’ gubbe, en slocknad förtidspensionär, Marianne Rudberg var en hygglig tant och Bahador Foladi imponerade på mig med sin närvaro.
När spelet blir så hårt och onyanserat (eller kanske var det texten?) känns det tröttande. Det anekdotiska slutet upplevde jag som påhängt. Man kan fundera på om inte Mattias Andersson har haft för många bollar i luften på sistone. Jag om jag hade varit teaterchef – vilket Gud förbjude – skulle jag ha sagt till mina medarbetare när de presenterade detta pjäsförslag: ”Backa!”
/Åke S Pettersson
