[070208] Det är filmfestival i Göteborg och jag bokar några biljetter. Det fanns en period i mitt liv då att se en film på bio skulle varit förenat med risk för återfall. Men jag är sedan många år symptomfri.
I 20-årsåldern såg jag film så mycket jag orkade. De svenska filmer som kom på 1960-talet var många. De franska, polska, tjeckiska nya vågorna sköljde över Lund. Studentfilmstudion hade serier onsdagar och fredagar, på lördagar kördes experimentfilmer. Ofta åkte vi till Filmmuseet i Köpenhamn över en söndag och såg film från morgon till kväll. Påskveckor ordnades resor till cinematek i Berlin och Warszawa.
Många av veckans studiovisningar låg på biografen Regina och började efter den ordinarie biokvällens slut. Det blev ett problem för mig. Jag är nämligen ingen nattmänniska. Min kropp var van att sova på natten. Jag hade därför lätt för att somna på de sena visningarna.
Efterhand utvecklades detta till ett reflexmässigt beteende. Jag började också somna på eftermiddagsvisningar. Jag började somna också på spännande Hitchcockfilmer. Jag kunde till slut inte sätta mig i en biografbänk utan att tjugo minuter senare falla i sömn. Jag var yrkesskadad.
Jag hade dessutom vid det laget tagit en examen i filmvetenskap, jag arbetade som amanuens och undervisade på universitetet och hade börjat doktorera. Jag hade utvecklat en god förmåga att diskutera filmer som jag bara sett första kvarten av. Men i längden blev det ju ohållbart.
En dag slog det mig att jag ju aldrig somnade på teatern. Varför? Hur tråkig en teaterföreställning än var så följde jag ändå uppmärksamt med. Hur kom det sig att min kropp (eller om det nu var själen) föredrog ett amatörspel framför en ny Chabrol-rulle?
För det var ju inte så att pjäserna alltid var bättre. Nejnej. Men var det för att en teaterpublik är medagerande i rummet och att spelet påverkas av publikreaktioner? Att slutapplåden speglar publikens känslor och värdering. (En enda gång var jag med om att en långfilm fick en spontan applåd vid en vanlig biovisning: Costa-Gavras ”Z” om den grekiska militärdiktaturen 1968.)
Eller var det för att en teaterföreställning kan vara en del av det offentliga samtalet? Under 70-talet följdes ofta teaterföreställningar av debatter. Det viktiga var nog att teaterföreställningen var på riktigt, live alltså. Därför var den alltid spännande. Filmen framfördes mekaniskt. Det spelade ju ingen roll om man gick på 7-an eller 9-an, det var ju exakt samma förlopp.
Men på teatern liknade inte fredagens föreställning lördagens. Naturligtvis berättades samma historia. Men livet mellan skådespelarna kunde hela tiden oavsett pjäs och regi berätta något helt annat och viktigt vid sidan om. I detaljer, i en rörelse, en väntan avslöjades i plötsliga vinkar något om hur det är att vara människa bland människor. Varje teaterföreställning, också den mest medelmåttiga, innehöll sekunder av detta dyrbara. Jag minns fortfarande Agneta Ekmanners sätt att flytta ena foten i ”Markisinnan de Sade”. Det var förvisso inte någon medioker regi, det var kanske Ingmar Bergmans bästa uppsättning – ändå är det en skådespelares detaljarbete jag minns.
Det jag var på jakt efter låg ofta i det ordlösa. Det märkte jag när jag började åka till Helsingfors och se teater. Jag förstod ju inte vad de sa. Men jag såg kropparna röra sig och lyssnade efter de finska skådespelarnas tystnader. Naturligtvis hängde mitt nya intresse ihop med att jag in på 70-talet hade börjat arbeta med teater själv ? i den fria Musikteatergruppen Oktober. Då hade jag lagt av med bio, jag såg inte en långfilm på flera år. När jag provade igen var det med filmer jag själv spelade med i.
Fortfarande jagar jag levande teaterögonblick och blir glad ibland. Särskilt när också text och regi ger rum åt det tillfälliga. I höstas såg jag på Angereds Teater den föreställning Mattias Andersson skapat på ett intervjumaterial, ”The Mental States of Gothenburg”. Vi satt alla på stolar ställda i en fyrkant i en stor sal. Lysrör i taket. En sociolog börjar ställa frågor till några slumpvis utvalda i publiken. Först en bit in i föreställningen förstår vi att den börjat. Långsamt går det upp för oss vilka av oss som är skådespelarna.
Klarvaket följde vi spelet. Det var inte säkert att det var teaterpublik vi var. Men medborgare, medmänniskor.
