[070129] Göteborgs stadsteater, Stora scenen
Roman av Stig Dagerman
Scenversion av Stig Larsson
Regi Johan Wahlström
Scenografi och kostym Lili Ricksén
Musik och sångtexter Ulf Dageby
Berättarröst Anita Björk
I rollerna: Åsa-Lena Hjelm, Henric Holmberg, Maria Eggers, Mirja Burlin, Johan Gry, Viktor Trägårdh, Thomas Nystedt, Cecilia Wernesten, Jill Ung, Martin Wallström Milkéwitz, Ralph Carlsson, Eivind Dahlgren, Sven-Åke Gustavsson, Marie Delleskog m.fl.
Jag tyckte mycket om första akten av den här föreställningen. Det fanns en doft av ett förgånget norrland, av landsbygd, av oskuldsfullhet över ett liv där det fortfarande fanns plats för luffare, där radiohandlaren var en figur i utvecklingens framkant, en tid när aborter var förbjudna och det var skamligt att få barn utanför äktenskapet.
Stig Dagerman beskriver i sin rika roman sin uppväxttids landskap utanför Gävle och han ser det som utgångspunkt för en komedi, en skröna och allt eftersom brännvinet flödar en grotesk.
Åsa-Lena Hjelm är en övertygande urmoder, realistiskt genomskådande när det gäller döttrarna, romantiskt förälskad i den stumme sångaren på fattighuset, Eivind Dahlgren.
Mirja Burlin är Hjördis, den dotter som ska gifta sig och visst brås hon på mor sin, man tycker sig kunna ana nästa stormamma i henne, fast då hon ska hålla i tyglarna hos slaktar Westlund, som Thomas Nystedt spelar farligt nära bondkomikerna från Falkenberg. I den riktiga världen hade han fått bäras ut på ett tidigt stadium av sitt bröllop, om han ens kom i brudstol efter de inledande åtta suparna som den lede slaktarkonkurrenten Simon Simonsson, Ralph Carlsson, lurar i honom.
Det är gott om roliga figurer. Sven-Åke Gustavsson svarar för två pregnanta gestaltningar som Luffaren Filip och som radiohandlaren Nisse Johansson från Gävle, och Marie Delleskog når nya höjder när hon dansar Svansjön i gummistövlar i drängstugan.
Henric Holmberg är brudens far. Det här utspelar sig i en tid när en bonde med sex kor fortfarande var en rangerad karl. Han vägrar först att komma ner från sin kammare, där han har isolerat sig med sina klockor, men han kommer och i pjäsens slutscen överlämnar han ansvaret för gården till sin son. Innan dess har han fått skrika ur sig sin smärta, när han upptäckte att älsklingskon, Kulla, har blivit slaktad.
Detta med älsklingskon är en av de många trådar som den här romanen är vävd av. Ett stort antal bihandlingar och sidointriger är strukna eller förenklade för att anpassa historien till en pjäs på två timmar och tre kvart, och det är inte helt lätt att orientera sig i föreställningen även när man, som jag, nyligen har läst om romanen. Det är därför som jag inte längre är så entusiastisk för den här produktionen nu när jag också sett andra akten. Första akten som var dagen var varm och betagande långsam, i den andra som var natten jagades tempot upp. Fylleriet tilltar, kläderna åker av i pokerspelet, man slåss och spyr i vattentunnan.
Brudens förre älskare Martin dyker upp, blir avvisad och hänger sig på logen. Detta svarta stråk i berättelsen som egentligen inleds med en knackning på rutan på bröllopsdagens morgon, känns nu som ett onödigt påhäng.
Kanske borde Bröllopsbesvär, likt den ryska byskrönan som besökte Dans- & Teaterfestivalen för några år sedan, delats upp på två kvällar. Då skulle man ha haft tid att ägna sig åt alla detaljer.
Kvar i minnet efter premiären finns ändå poesin, den som man också känner när man läser boken. Stig Dagerman gör poesi av ortsnamnen på ett sätt som påminner om Torgny Lindgren och Sara Lidman. Men också naturens poesi finns på plats i de texter som den oförlikneliga Anita Björk läser.
Till det lantligt poetiska skimret bidrar också Ulf Dagebys enkla sånger, särskilt som de sjungs av Mirja Burlin.
/Åke S Pettersson
