[070208] Under fyra års tid har Ansvarskommittén nu hållit på att rådbråka Sveriges framtida styre. Trettiofem sammanträden och kanske lika många andra typer av arrangemang har fyllt ledamöternas kalendrar. Ett intressantare uppdrag har jag sällan haft. Det har varit som en gigantisk studiecirkel om hur vårt land ser ut, hur det styres och hur framtiden kommer att te sig.
Men fortfarande har vi en bit kvar till målet, överlämnandet till ministern den 27 februari, alltså om några veckor. Det är känsligt att så här i slutskedet spekulera vad vi kommer fram till, men jag tar ändå risken.
En regionalisering eller inte, har blivit något av en huvudfråga för Ansvarskommittén. Är Sverige befolkningsmässigt för litet och geografiskt för stort för at vi skall våga tänka regionalism i vårt centraltstyrda land?
I Dagens Industri kunde man läsa om hur viktig den regionala utvecklingen är för hela Sveriges möjligheter att växa. Fortfarande tror många att vårt land kan centralstyras på samma sätt som tidigare. Jag tycker att utvecklingen i Europa – och i Sverige – visar att så är det inte. Det finns en regional tillväxtlogik, där samhällets alla parter samverkar och ger ett mervärde för regionens möjligheter att klara jobben och välfärden.
Frågan om sjukvården, landstingens roll och bildandet av större regioner i vårt land har varit flitigt diskuterad under flera decennier. Jag tycker mig kunna skönja en allmän konsensus kring såväl sjukvårdens struktur som formandet av kraftfullare regioner. Den kunskapsdrivande sjukvården har svårt att upprätthålla kvalitet och säkerhet inom de små landstingen, varför ett större upptagningsområde krävs. Hur många regioner det rör sig om är oklart. Socialstyrelsen menar att de nuvarande sex sjukvårdsområdena, som utgår från de åtta universitetssjukhusen (Malmö/Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala/Örebro och Umeå) kan ses som en lämplig geografisk indelning.
De nya regionerna föreslås styras av direktvalda politiker, som också har beskattningsrätt. Statens ansvar och möjlighet att styra den högspecialiserade vården och universitetssjukhusen bör öka, t ex ett nationellt ansvar för att cancerpatienter får likvärdig vård över hela landet, inrättandet av sk regionala kunskapscentra.
Statens regionala roll bör minska vad gäller utvecklingsfrågorna. De båda försökslänen – Skåne och Västra Götaland – kan tjäna som förebild. Det handlar i första hand om miljö, infrastruktur, kultur – den regionala utvecklingen och planeringen. Också inom arbetsmarknads- och näringslivspolitiken och utbildningsområdet finns expansiva idéer. Det förs en diskussion om regionalt ansvar för gymnasierna, liksom ett ökat regionalt engagemang inom högskolepolitiken. Här finns dock inte en samlande syn, vilket är både bra och naturligt. Paneringsfrågorna är känsliga. Planeringsansvaret ligger på kommunerna, även om det finns ett ökande behov av regional samordning och samverkan. Någon regionkommun som tar över ansvaret från primärkommunerna är inte möjlig. Dock behöver de regionala intressena komma mer i fokus. Det vet jag av erfarenhet från Skåne.
Dessutom borde vi få ner de totala projekttiderna, som i dagsläget är helt orimliga. Plan- och bygglagens resp Miljöbalkens regelverk måste samordnas.
Den geografiska indelningen måste ske med varsamhet. Nio-tio regioner är att föredra. Men det blir nog svårt att komma dithän – mycket kommer att ge sig i remissrundan. Redan nu kommer skarpa protester från Halland, likaså från Mälardalen. Hur starkt kan Stockholmregionen bli? De nya regionerna bör befolkningsmässigt vara någorlunda jämnstora, även om det ju har sina problem i vårt land.
Där det uppstår gränsproblem skall medborgarnas uppfattning vägas in. I remissrundan kan skilda opinionsmodeller användas som t ex folkomröstningar, opinionsmätningar mm. Jag är för min del inte främmande för ett asymmetriskt styre, det vill säga att olika delar av Sverige kan styras på olika sätt. Men återigen, en känslig fråga för många.
Det kommunala självstyret behöver tydliggöras och få skarpare lagstöd. Likvärdighetsbegreppet är i detta sammanhang centralt. Skatteutjämningssystemet behöver i grunden reformeras. Statens pekpinnar i form av styrande bidrag minskas. De uppdrag som staten ålägger kommunerna skall följas av ett tydligt kostnadsansvar. Finansieringsprincipen måste därför stramas upp, och det bör inrättas någon form av konsultationsförfarande mellan kommunsektorn och staten. Den nuvarande dolda modellen med överläggningar mellan Sveriges kommuner och landsting (SKL) och staten är en styggelse, ingen öppenhet med svårbegripliga ansvarsförhållanden.
Det kan finnas behov av sammanslagning av kommuner, dock inte i första hand i glesbygd, som många föreställer sig, utan snarare i storstadsområdena. Huvudfokus bör vara mer av samarbete och röjande av administrativa och lagtekniska hinder. En tvingande kommunreform känns därför inte aktuell.
Rättighetslagstiftning med statlig garanti skall användas sparsamt. Men denna typ av lagstiftning kan bli nödvändig, när kommuner inte uppfyller medborgarnas rimliga krav på vård och service. Vi kan kalla det ”medborgerliga undantagslagar”, som i sin konstruktion har en solnedgångsparagraf. Införande av en statlig minimistandard (lägsta accepterad servicenivå) inom, t.ex äldreomsorgen har också diskuterats.
Likaså behöver vi en tydligare lagstiftning om patientens rättigheter. Jag tycker att den nya norska lagstiftningen, där patienten fått ett ökat skydd, borde närmare studeras av oss i Sverige. Här har jag haft svårt att få gehör i kommittén.
Sammantaget skall kommunerna få ett tydligare ansvar, såväl ur medborgarnas som ur kommunalpolitikernas synvinkel. Samtidigt som staten drar sig tillbaka med färre pekpinnar, finns det behov av tydligare spelregler inom viktiga politikområden som äldreomsorg.
Antalet myndigheter måste minskas. De s.k opinionsbildande myndigheterna skall avvecklas, andra slås ihop. Statens former för styrning bör reformeras och utgå från det ökande kunskapsbehovet inom offentlig verksamhet. Också regeringskansliet behöver reformeras.
Helhetsperspektivet och regeringsförslagens konsekvenser verkar få vara intresserade av i Rosenbad. Riksdagens, regeringens och myndigheternas berednings- och beslutsbefogenheter vad gäller EU måste klarläggas. Processen måste bli öppnare och ge större möjlighet till tydligt ansvarsutkrävande.
Statens roll i regionerna blir tydligare, och myndigheternas geografiska indelning behöver samordnas. Detta kan till del ske inom länsstyrelsens ram, som utvecklas till en renodlad tillsynsmyndighet. De politiska regionala frågorna skall hanteras av den regionala politiska församlingen. Landshövdingen får sålunda en ny roll, mer av en traditionell ämbetsman.
Ansvarskommitténs förslag kommer att hamna någonstans inom ovanstående härad. Det är i varje fall min tro så här i slutskedet.
Jag är i grunden optimist. Det finns en tradition och vilja att komma överens i för landet stora strukturfrågor. Vi får alla vara beredda att kompromissa och jämka våra synpunkter.
Ett tag befarade jag att Ansvarskommittén skulle gå samma dystra öde till mötes som Demokratiutredningen (där jag f.ö också var ledamot), det vill säga att ett omfattande arbete blev noll och intet i form av konkreta förslag i riksdagen. Men det tror jag inte längre. Nog skall Ansvarskommittén lyckas bättre. Måhända inte med Axel Oxenstiernas dådkraft – men ändå med en modernisering av Sveriges styre.
Nu hänger det på att vi får en bred debatt runt om i vårt land utifrån kommitténs förslag, och en verklig vilja att förändra och modernisera det svenska folkstyret. Man klarade av att i grunden ändra styresformerna i Danmark. Varför skulle inte det också kunna ske i vårt land!
