[070128] Konsertföreställning med visor om kärlek från olika länder,
Gästspel från Institutet för Scenkonst
på Teater Aktör 26-28 januari 2007
Medverkande: Magdalena Pietruska , sång och Anette Röde Hagnell, piano
Förväntansfullt samlades publiken runt kaféborden som ersatte bänkraderna på Teater Aktör. Nu skulle vi få höra äkta franska sånger om kärlek på originalspråket, och ryska romanser på ryska, och därtill lite svenskt och polskt…
Den rutinerade skådespelerskan Magdalena Pietruska äntrade scenen i svart klänningen. Med övertygande dramatiskt allvar och glimten i ögat inledde hon sin konsert med att berätta att alla sångerna skulle handla om kärlek, och mest om olycklig sådan. För det är ju vanligast!
Sångerskan är generös i sitt utspel och hennes ackompanjatör Anette Röde Hagnell är suveränt följsam, men ändå blir jag lite besviken. För det är som om föreställningen, trots kärlekstemat, saknar en röd tråd, eller en vilja att berätta något.
Att sångerskans gester är större än hennes röst gör inte så mycket – även om det faktiskt ibland blir svårt att urskilja orden. Men att framförandet ofta känns som en imitation istället för en egen tolkning blir lite förvirrande. Jag förstår inte riktigt om jag befinner mig på en konsert, eller på en teaterföreställning som handlar om en konsert… Fast det är kanske just det som är meningen!.
/Kajsa Öberg Lindsten
Jag satt på TeaterAktÖr med ett rödvinsglas i handen och drömde mig tillbaka till 50-talet då det var vanligt med disöser som föredrog kärleksvisor, gärna på franska. Passionerna i långklänning har ju sedan avlösts av känslostormar i helt andra tongångar. Kanske är det därför som den här lilla föreställningen förmedlar en så stark känsla av nostalgi.
Jag tyckte om sångerskan Magdalena Pietruska sätt att framföra dessa sånger från vårt förflutna. Den enkla inramningen – en utsökt pianist Anette Röde Hagnell – i ett svart rum tillsammans med en ungdomlig publik, som jag alls inte avundades deras naturliga okunnighet om det liv som den erfarna berättade om. Det finns många sätt att tolka tillvaron på, och det allra senaste är inte nödvändigtvis det sannaste.
/Åke S Pettersson
