[070208] Min son är orolig för mig. Han har sett en politiker på tv som ser ut som Alfons Åberg. Politikern har, tillsammans med sina borgerliga kollegor funderat kring kulturen och människorna som verkar i den. Dom har sagt att nu får det vara nog, ni måste landa i ”verkligheten”. Herregud mamma, säger sonen, hur ska det gå för dig, du som ljuger och överdriver jämt. Du har överhuvudtaget ingen verklighetsuppfattning. Det är ju därför du jobbar på teatern. Den nya regeringen kommer att ta död på dig.
Min son säger jag, myndigt, det är inte bara jag, din hulda moder som är uppträngt i ett hörn, utan hela det fria kulturlivet. Man kan inte bara tänka på sig själv.
Ser senare samma kväll Marcus Birro på Tv, han försöker förklara varför vi ska få existera för ett rödhårigt centerpartistiskt monster, som om och om igen säger att vi inte lönar oss. Och om man inte lönar sig så har man inget existensberättigande. Om man behöver stöd och stipendier så är man ingen duglig författare. Det är det som är skillnaden på Tomas Tranströmer och Linda Skugge. Birro säger något om att läka själars sår. Min skådespelande man Lars muttrar; Är det det enda vi har att komma med, den där förbannade nyttoaspekten? Läka själar, vem i helvete bryr sig om det?
Det är dags att rannsaka sig själv. Och jag måste erkänna, nästan allt jag gjort på teatern har varit ganska dåligt, för att inte säga uselt.
Scenografin är ofta sjaskig, skådespelarnas insatser ojämna, texterna fungerar inte alls, regissören vill hellre visa upp sig själv än historien. Man kastas mellan hybris och totalt nederlag när man rör sig från premiär inför 150 jublande vänner, till andra föreställningen för 5 främlingar som förhoppningsvis inte begär pengarna tillbaka efteråt. Alla ansträngningar och alla repetitioner… förgäves. Man vill bara dö i åtminstone 2 veckor. Sen blir man deprimerad i månader. Man stirrar med tom blick på sin son som säger att han vill ha potatismos. Nu är du 16 år, du kan väl stampa ditt satans potatismos själv?!
Och ändå går man tillbaka, får en ny idé till en ny teatertext, en fantasi kring en konflikt, ett rum. En förälskelse i en skådespelares sätt att röra sig.
Detta trots att teatern väl är den enda konstform som har misslyckandet som en del av själva grundkonceptet. Förutom att vi nästan alltid misslyckas konstnärligt går vi ekonomiskt åt fel håll. Vi har, av begripliga skäl, inte samma publik som en bra amerikansk actionfilm, där alla sköter sig ypperligt, med hjälp av miljoner dollar och lika många omtagningar. Inte heller kan vi tävla med ett sportevenemang som verkligen kan bjuda på den där ”nu” känslan som vi så ofta hävdar att vi har patent på.
Så varför? Varför teatern?
Jo det ska jag tala om för dig.
Det är vi som verkar i skuggan av det den leende centerpartisten hävdar är samhället.
Det är vi som inte tar hänsyn till vad du vill ha, det är vi som ännu inte är marknadsanpassade, det är vi som lika gärna river ner som bygger upp, det är vi som är det ickeperfekta, det fula, det misslyckade. Det är vi som hakar upp oss, det är vi som glömmer texten ibland, det är vi som fortfarande behöver en bra sufflör (tack för allt, Östen). Det är vi som speglar ”det andra”. Det är i våra mörka rum människan kan komma och skämmas lite, synda. Se hur klumpiga vi är när vi rör oss i strålkastarljuset. Hur rösterna skär sig, hur huvudpersonen är för förkyld för att sjunga. Hur narren kommer för sent in på scenen, hur vi ställer den som dansar sämst längst bak på scenen för att han inte ska störa koreografin.
Det är vi som kämpar emot perfektionen som håller på att ta död på vår kulturs hela förmåga att fantisera. Det är på teatern det ringer falskt, det är på teatern patriarken kastar en flaska och plötsligt går den inte sönder som leverantören lovade. Det är hos oss en skådespelare plötsligt inte kan hålla sig för skratt fast han just blivit mördad.
Jag minns en gång, när en rökmaskin inte gick att stänga av. Plötsligt satt 50 personer insvepta i ett tjock vit rök, och ingen vågade röra sig eftersom dom inte visste om det hela ingick i vår ganska klumpiga illusion, eller inte. Vilket underbart antiklimax. Vilken spänning. Vilka möten!
Vi är den sista utposten, ditt sista skydd emot det perfekta rena landet.
Och när det är bra, när det en gång på tusen klaffar som det ska, så finns inget bättre, eftersom vi är levande. Vi är som kackerlackor, förklarar jag för min son. Så oroa dig inte, vi kommer att överleva alla andra typer av livsformer, till och med centerpartister och Idoljuryn. När alla andra har gett upp för att folk inte vill rösta på eller betala för dom längre, då reser vi oss upp, borstar av oss och drar en Molière eller Shakespeare.
Oavsett om det är 3 eller 3000 i publiken. Bara för att vi har lust.
