[070104] Peter Olofsson uppmärksammade nätverket Språkförsvaret i nr 6/2006 av Alba. Inledningsvis vill jag tacka för hans beröm för vår webbplats – i övrigt kommer jag att bemöta hans kritik, som i korthet går ut på att Språkförsvaret minst sagt överdriver.
Enklast kan Språkförsvarets språkpolitik sammanfattas enligt följande: Vi anser att svenska språket måste försvaras, i synnerhet mot engelskans framträngande och åtföljande domänförluster för svenskans vidkommande. Vi förordar mångspråkighet, eftersom varje språk har ett värde i sig, liksom mellannordisk förståelse. Båda företeelser fungerar dessutom som motvikter till en expansiv engelska.
Språket – en kampfråga
Språkförsvaret har aldrig förutskickat att svenskan kommer att dö ”inom en snar framtid”, som Peter Olofsson påstår. Vi anser att frågan om svenskans överlevnad är en kampfråga. Om vi låter händelserna ha sin gilla gång, om vi inte tar ansvar för vårt språk, kommer svenskan att förr eller senare att dö ut. I första omgången kommer den att försvinna från högskolan, näringslivet och delar av myndighetssverige och förvisas till privatsfären. Hur lång tid detta kommer att ta är en helt annan fråga.
Glädjande nog tar allt fler svenskar ansvar för sitt eget språk och fronderar mot låtgåpolitiken. Det började med betänkandet Mål-i-mun 2002 och diskussionen kring detta betänkande; fr.o.m. 2005 intensifierades diskussionen i väntan på regeringspropositionen ”Bästa språket”. När den socialdemokratiska regeringen med knappast möjliga marginal drev igenom att svenskan inte skulle fastslås som officiellt språk i december 2005, trots att det redan fanns fem officiella minoritetsspråk, blev reaktionerna kraftiga. De blev så kraftiga att den dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky förklarade sig beredd att diskutera en lagändring med de övriga riksdagspartierna. Den nya borgerliga regeringen har också lovat att lägga fram ett lagförslag till våren 2007. Man kan lugnt påstå att svenska språkets ställning i modern tid, i synnerhet sedan andra världskriget, aldrig har diskuterats så intensivt som nu.
Liknande diskussioner förekommer överallt
Detta är ingen tillfällighet. Liknande diskussioner förekommer faktiskt i snart sagt hela världen, men självfallet utifrån olika utgångspunkter och ibland med andra förtecken. I de flesta fall är dessa diskussioner dock en reaktion på engelskans expansion.
Redan 1997 skrev John Horvath i Die Lingua Franca des Netzes att: ”Imponerande statistik visar att engelska dominerar eller är väletablerat på sex kontinenter. Det är Internets huvudspråk, vilket också gäller för böcker, tidningar, flygplatser och flygledartrafik, internationell handel och akademiska konferenser, vetenskap och teknik, medicin, sport, internationella tävlingar, popmusik och reklam. Man uppskattar vidare att tre fjärdedelar av alla brev författas på engelska. Engelskan utgör vad informationstekniken anbelangar den strukturella ramen för alla programspråk. Och mer än 80 procent av all information som sparas på datorerna är på engelska. (Egen översättning från tyskan)”
Inget språk i världshistorien har någonsin haft en så stark ställning som engelskan. Historien visar också att större språk oftast äter upp mindre språk Engelskan är naturligtvis inte den enda språkdödaren genom historien: kinesiskans, latinets, arabiskans, spanskans, portugisiskans, franskans, ryskans och indonesiskans (bahasa indonesia) med fleras språks frammarsch kantas också av döda språk. I Sverige har svenskan snart ätit upp sydsamiskan.
När Peter Olofsson påstår att Språkförsvaret inte ser ”några problem” med andra imperiespråk som franska och ryska, så stämmer detta inte alls. Däremot är deras utbredning ett argument för att engelskan fortfarande inte är gångbar överallt, inte ens i Europa, där de som inte kan tala engelska fortfarande är fler än de som kan tala språket. Andra stora språk fungerar naturligtvis som motvikter till engelskan. Men det finns ingen anledning att driva någon kampanj för att något annat naturligt språk ska ersätta engelskan som världsspråk.
Svenskan visavi engelskan
Ett språk dör i första hand på grund av att det upphör att användas inom allt fler områden, så kallade domänförluster, i andra hand genom att ett språks beståndsdelar ifråga om ordförråd, syntax och uttal totalt förändras. Inom den svenska högskolan har det skett betydande domänförluster. Enligt Doktorandspegeln 2003 skrevs 78 procent av alla doktorsavhandlingar på engelska – situationen är ungefär densamma i Danmark och Norge. Den socialdemokratiska regeringen motsatte sig i samband med behandlingen av ”Bästa språket” till och med att engelskspråkiga avhandlingar skulle förses med en sammanfattning på svenska (i motsats till Island och Nederländerna, där avhandlingar på engelska alltid ska ha en sammanfattning på det inhemska språket). På denna punkt tycks det ha ett skett omtänkande: i juli 2006 skickade Språkförsvaret ut ett rundbrev till Sveriges högskolor, där vi bl.a. frågade dem hur de ställde sig till att engelskspråkiga avhandlingar skulle förses med sammanfattningar på svenska. Alla högskolor som besvarade denna fråga, var positiva. Liknande signaler har kommit från Högskoleverket.
Runt 5.000 av 40.000 kurser och utbildningar på landets högskolor och universitet ges helt eller delvis på engelska. Med dem följer tentamina på engelska, ett språk som de flesta svenskar inte alls behärskar lika väl som modersmålet. En arbetsgrupp inom det norska högskoleverket har föreslagit att norsktalande studenter alltid ska ha rätt att examineras på sitt eget språk – en liknande regel tillämpas inom den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala. På högre nivå inom undervisningen i naturvetenskap och teknologi skedde enligt en undersökning (Britt-Louise Gunnarsson 2001) 70 procent av undervisningen på engelska liksom att 92 procent av seminarierna och gästföreläsningar genomfördes på samma språk.
Alla undersökningar visar att andelen kurslitteratur på de nordiska språken konstant minskar i Norden till förmån för litteratur på engelska. Inom den teknisk-naturvetenskapliga sektorn behärskar många studenter i dag inte den vetenskapliga terminologin på svenska. Man måste också som professorn i matematik, Christer Kiselman, gjort, starkt ifrågasätta om svenskan numera fungerar som ett fullödigt vetenskapligt språk inom den naturvetenskapliga sektorn.
Om ett språk inte används inom ett område, upphör också begreppsapparaten och terminologin att utvecklas. Som tur är, har Sverige en relativt framgångsrik språkvård: när det gäller dataterminologi lyckas man i Sverige – och Frankrike – till 80 procent ersätta de engelska uttrycken med inhemska, medan man i Tyskland enbart lyckas till 50 procent.
Engelskan rycker också fram som första undervisningsspråk inom grund- och gymnasieskolan, medan kunskaperna i andra främmande språk, främst tyska och franska försämras. Detta förstärker engelskans ställning ytterligare på högskolan.
Men även på andra områden flyttar engelskan fram sina positioner på bekostnad av svenskans. Av de långfilmer som visas i de svenska tv-kanalerna är enligt en undersökning drygt 75 procent engelskspråkiga, knappt 15 procent svenskspråkiga och drygt 10 procent kommer från övriga språkområden. Hela reklaminslag i TV3, TV4 och TV5 kan vara på engelska. Engelskan har en stark ställning inom reklam- , musik- och databranschen och många svenska storföretag har gått över till engelska som internt koncernspråk.
Kort sagt: Det är ett ovedersägligt faktum att svenskan förlorar domäner till engelskan.
Nordiskt samarbete viktigt
Förhållandet till engelskan diskuteras idag flitigt i samtliga nordiska stater liksom även i Nederländerna och de tysktalande staterna. Den ena sidan av myntet är att de som redan talar ett germanskt språk lättare kan lära sig engelska än andra modersmålstalare – den andra sidan är att de övriga germanska språken också just därigenom utsätts för större påverkan än de flesta andra språk.
Därför är det viktigt att upprätthålla den mellannordiska språkförståelsen som motvikt till engelskans inflytande. Även om den deklaration om nordisk språkpolitik, som Nordiska ministerrådet härförleden antog, inte är tvingande, är den ändå ett positivt tecken. Dessutom visar den vederbörlig respekt för minoritetsspråken i Norden.
Peter Olofsson gör en stor sak av att jag i Språkförsvarets blogg beskrev förslaget från den färöiske parlamentarikern Jogvan vid Keldu att svenska borde införas som andraspråk i skolorna i de nordiska länderna som ”vidsynt”. Ja, jag tycker att förslaget var vidsynt och prestigelöst, eftersom förslagsställaren har danska som andraspråk. Peter Olofsson utelämnade dessvärre mitt förtydligande: ”Men för mig räcker det ändå om de nordiska regeringarna i praktiken inser vikten av mellannordisk förståelse.”
Danska, norska och svenska är fortfarande sinsemellan förståeliga och omfattar ett språkområde på närmare 20 miljoner talare; för Grönland, Island och Färöarna utgör danskan bryggan till denna mellannordiska språkförståelse och för Finlands del svenskan.
Språkimperialism
Peter Olofsson menar att många av språkförsvararna ”motiveras av ett allmänt ogillande av engelskan, i synnerhet den amerikanska varianten”. Så är naturligtvis inte fallet. I ”Vanliga frågor” (se Språkförsvarets webbplats skriver vi:
”Vi bekämpar engelskans expansion på andra språks bekostnad, främst svenskans, inte engelskan i sig. De flesta av oss har också engelska som andra språk, … Engelskan är ett utmärkt kontaktspråk i världen idag, men det är viktigt att känna till gränsen för när det börjar kväva det egna modersmålet och rätten och möjligheten att uttrycka sin mening och sina tankar.
Om kinesiskan, spanskan eller något annat språk intog samma ställning som engelskan idag, skulle vi också bekämpa deras fortsatta expansion.”
Det viktiga är hur ett språk används, att det faktiskt kan användas som ett medel för expansion, förtryck och skiktning av ett samhälle. Sture Allén hade självfallet rätt, när han i sitt tal i samband med Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20/12 sade:
”Nej, ett ovedersägligt historiskt faktum är i stället det, att engelskan har spridit sig på grund av kanoner och krigsfartyg, numera sekunderade av amerikanska tvåloperor, dessa som genom felöversättning har fått den behändiga benämningen tv-såpor.”
Peter Olofsson tycker att jag överdriver, när jag påstår att engelskan idag fungerar ”som vägröjare för USA-imperialismen”. Man måste naturligtvis komma ihåg att Storbritannien och USA historiskt sett oftast har agerat i symbios, varvid USA idag är den dominanta parten. Engelskan skulle aldrig ha erövrat sin nuvarande ställning som världsspråk, om den inte hade etablerat sig i Nordamerika, som senare spjälkades i Canada – och just USA. Den engelska koloniseringen (vi bortser här från fransk, spansk, rysk kolonisering etc., eftersom de förlorade slaget om Nordamerika) och den amerikanska i egen regi efter 1783 ledde till en mycket omfattande språkdöd, fr.a. genom att språkanvändarna, d.v.s. indianerna, dog till följd av sjukdomar (som européerna tog med sig), krig, massfördrivningar och medveten utrotning. Enligt vissa beräkningar, redovisade av Jared Diamond i ”Vete, vapen och virus”, reducerades ursprungsbefolkningen i Nordamerika med 95 procent.
Fr.o.m. slutet av 1800-talet i USA skickades indianska barn till internatskolor, där de förbjöds att tala sina egna språk, allt som ett led i en tvångsassimileringspolitik. Först på 1970-talet fick indiannationerna kontroll över skolväsendet på reservaten. Idag uppskattas enligt en källa antalet inhemska språk (inklusive inuitspråk) i Nordamerika uppgå till 269, men många av dessa är döende. Det största indianfolket i USA, navajo, uppgår till c:a 150000 individer, men enligt uppgift beräknas bara en tredjedel av dem ha navajo som modersmål.
När USA under det spansk-amerikanska kriget 1898 erövrade Filippinerna från Spanien, ersatte de amerikanska erövrarna snabbt det inhemska språket filipino (tagalog) med engelska som undervisningsspråk. På Guam, en annan f.d. spansk koloni, brände den amerikanska administrationen upp alla böcker på det lokala språket på 1920-talet.
Upprättandet av det brittiska kolonialväldet innebar samtidigt att engelska användes som administrativt språk i kolonierna. När skolväsendet och den högre utbildningen började byggas ut i kolonierna före andra världskriget, användes nästan alltid engelska som undervisningsspråk. Det betydde att den framväxande inhemska eliten blev engelsktalande (liksom eliten i det franska kolonialväldet blev franskspråkig). Förmodligen finns det idag ingen f.d. engelsk koloni i Afrika, förutom Sydafrika, som är ett specialfall, där undervisningen inom högskolan i första hand sker på ett inhemskt språk.
Efter andra världskriget, i synnerhet efter den koloniala frigörelsen, kunde varken Storbritannien eller USA använda direkta maktmedel för att understödja engelskans expansion. Men det går alldeles utmärkt att stödja ett språks expansion med ekonomiska medel och subventioner, med ekonomiska, ideologiska, kulturella och pedagogiska argument. I Storbritannien kanaliserades detta stöd genom British Council, som hade upprättats efter fransk förebild, och som finansierades med statliga medel. I USA upprättades liknande organ, de flesta finansierade av privata stiftelser, som Ford Foundation och Rockefeller-stiftelsen, men nära lierade med den amerikanska statsmakten. Det finns också ett regeringsorgan, Office of English Language Programmes (OELP). Det är mycket naivt att tro att engelskans expansion enbart är ett resultat av de fria marknadskrafternas spel eller på grund av att engelskan som språk skulle ha ett inneboende värde, överlägset alla andra språk.
Brittiskt-amerikanskt samarbete
Britter och amerikaner samarbetar numera, trots en viss rivalitet, sedan länge, eftersom de båda profiterar på engelskans expansion. I juni 1961 avhölls en gemensam Anglo-American Conference. Valda citat (via Robert Phillipsons ”Linguistic imperialism”) avspeglar den höga ambitionsnivån:
”The teaching of English to non-native speaker may permanently transform the student´s whole world. Such teaching should be within the total linguistic and educational requirements for the economic, social, and human development in the host country.”
Och vidare:
“An important consideration here is that English, through its assimilations, has become not only the representative of contemporary English-speaking thought and feeling but a vehicle of the entire developing human tradition: the best (and worst) that has been thought and felt by man in all places and in all recorded times (min fetstil). It is equally the key to the prodigious mysteries the swift oncoming years will bring upon us.”
Det anglo-amerikanska språkbefrämjandet har tagit sig många olika uttryck efter andra världskriget. Det gäller alltifrån subventionering av läromedel på engelska i fr.a. tredjevärlden-länder, värvning av studenter från underutvecklade länder till amerikanska och brittiska universitet, och tillhandahållande av lärare med engelska som modersmål för undervisning på plats, till utvecklande av särskilda pedagogiska metoder. Framförallt British Council har länge drivit linjen att undervisningen i de f.d. kolonierna ska börja så tidigt som möjligt på engelska, att de bästa lärarna är de som har engelska som modersmål och att det inte behövs några förklaringar på något inhemskt språk varken i klassrummet eller i läroböckerna. Detta pedagogiska recept är som klippt och skuret för att vidmakthålla engelskans inflytande och degradera de inhemska språken. Den ultimata belöningen ur ett anglo-amerikanskt perspektiv är naturligtvis då ett land frivilligt som Namibia i samband med självständigheten 1990 antog engelska som ensamt officiellt språk, trots att engelskan endast var modersmål för ett par procent av befolkningen.
Påtryckningarnas tid är heller inte över: Efter 11 september-attacken 2001 utövade den amerikanska regeringen påtryckningar på sina allierade i arabvärlden att modernisera inte bara det politiska systemet utan även undervisningsväsendet – läs mer engelska och mindre arabiska och islam (Se “The role of language in Arab reforms” – http://english.aljazeera.net/news/archive/archive?ArchiveId=4596. ) Detta trots att kunskaper i engelska inte var Usama Bin-Ladens och flygplanskaparnas svagaste sida.
Engelskan sprids medvetet; om det sker på bekostnad av andra språk, måste företrädare för dessa språk, själva handla medvetet, om de vill upprätthålla sina språk. Inget språk har överlevt tack vare fromma förhoppningar.
