[061211] ”Alltför ofta framstår den offentliga och mediala debatten som en monolog, som slutna rum och hånande miner. För många är det viktigt att bevara detta kvalificerade ovetande. För oss är det viktigt att utmana det.”
Viktorija Kalonaityte inleder den nya tidskriften Slut; en inledning som rymmer en uppmaning, en påminnelse om att ”livet inte låter sig reduceras till kartornas tvådimensionella värld”. Viljan att utmana kartornas hegemoni löper som en röd tråd genom hela numret och kommer till uttryck på alla möjliga och omöjliga sätt. För utmaningen består inte i att presentera en ny karta, utan ligger snarare i själva ifrågasättandet av ’kartorna’. Vem tillåts rita kartor, dra upp gränser, och med vilken rätt?
Det viktiga i att utmana det kvalificerade ovetandet blir tydligt – gränser suddas ut, nya målas dit för att i nästa ögonblick ånyo flytta på sig, raderas ut – på och mellan raderna i Slut. Betraktar man texten som en slags karta är det möjligt att hitta inte en utan flera olika punkter och riktlinjer – Slut har sin utgångspunkt i feministisk och postkolonial kritik. Den postkoloniala teorin består av inte en utan flera olika teorier, samlade, omformade, sönderplockade, hopsatta – eller, som Mikela Lundahl formulerar det i förordet till Postkoloniala Studier (Skriftserien Kairos, nr 7):
”Det postkoloniala är inte något radikalt annat än dagens dominerande kritiska teoribildningar”.
Sluts inledningstext tycks stå i direkt dialog med Lundahls; Kalonaityte skriver att ”våra texter är baserade på synsätt som är etablerade, på kunskaper som finns och på en önskan om att komma vidare i diskussionen”.
Men vilka är då kunskaperna som finns och hur kommer man vidare i diskussionen? Etablerade synsätt, förvisso, och möjligtvis inte något ”radikalt annat” – men likväl något nytt i kulturtidskriftsvärlden, där kartornas gränser kanske oftare befästs än suddas ut eller dras om. Ur mitt perspektiv är Slut ett välbehövligt och varmt välkommet tillskott – det finns många hål att fylla, vad det gäller kulturtidskrifter med utgångspunkt i feministisk och postkolonial kritik, med både litterär och stilistisk kvalité, och ett utmanande innehåll. Det är en fröjd att läsa Slut, men inte enbart för texternas skull; Cajsa Unnbom står för formen, som är riktigt snygg. Sparsmakat, genomtänkt.
Ansvarig utgivare är Lawen Mohtadi, tillika redaktör, tillsammans med Oivvio Polite. Redaktionen –
med ett förflutet på tidskriften Mana, men det är en annan historia, och Slut är så mycket mer än att en sådan här text behöver behandla redan behandlade meningsskiljaktigheter och redaktionella omdaningar –
består av Ulrika Dahl, Viktorija Kalonaityte, Victoria Kawesa, Devrim Mavi och Paula Mulinari. Men skribenterna och övriga medverkande i Slut nr 1 är fler ändå, sammanlagt sexton stycken.
I Slut finns även en Spökskrivare, medverkandes med en formidabel text, både till form och innehåll sett. Det är här mitt gillande flyter ut, rotar sig, blir ett ”läs första numret av Slut!” i mig som hädanefter kommer upprepas, med påföljande utläggningar om tidskrifter i allmänhet och Slut i synnerhet, för alla som vill – eller inte vill, det spelar ingen roll – höra. Spökskrivaren visar på brännpunkter, högaktuella för varje postkolonial tänkare, såväl som tidskriftsmakare, skribent, läsare: ”Det upphovsmännen glömmer, när de tänker sina berättelser, är att de själva är berättelser i en historia. Att de är skrivna av historien. Att deras enda egna röst är ett eko an en annans röst. Det läsarna glömmer när de skriver en historia, är att de själva skriver dit upphovsmännen.”
Ulrika Dahl skapar ett nytt ord – flanören, på franska ”flaneur”, blir ”flaneuse”. Hon byter inte bara genus på ett ord, hon ifrågasätter med detta ordskapande det flanerande som varit – och fortfarande är – förbehållet mannen: ”Den omarkerade kategorin är en man som glider runt i offentligheten och betraktar. Världen är hans, tillgänglig som an affär fylld av kolonialvaror”. Dahl skriver en ”urban sexualiseringsteori”. Hon skriver om korta kjolar och skamlösa erbjudanden, skuld och oskuld. Om skammen som det ursprungliga flicktillståndet, där kvinnan går fri från skuld så länge hon är ett offer, men aldrig fri från rädslan ”som är ursprunget till och skapar ramarna för din njutning och ilska”. Hon skriver att hon inte vill att feminismen ska vara en karta som bara leder henne till ännu en återvändsgränd. Det vill inte jag heller, varken för henne eller mig eller någon annan; i Dahls text kan jag som läsare, och säkert många med mig, läsa in sina egna intentioner, sin viljas ursprung och mål. ”Vad gör de mig till? Vem blir jag? Jag vill betrakta och bli betraktad. Jag tänker vara flaneuse”, skriver Ulrika Dahl avslutningsvis. Skriver en av fortsättningarna i diskussionen att föra vidare. Skriver uppmaningen eller utmaningen – både och – på direkten antagen. Jag tänker vara flaneuse, jag med.
Redan nämnda Oivvio Polite skriver om sin pappa, om svarta män och andra, om manlighet – påstådd, föreställd, uppdiktad – och den svarta befrielserörelsen. Bland annat. Han skriver om att vara ”formad av en kultur som fortfarande sätter likhetstecken mellan våld, manlighet och ett fullvärdigt subjekt”. Och han gör det riktigt snyggt – det är en njutbar läsning, men utan att man som läsare tillåts sätta sig alltför bekvämt tillrätta – Polites text pekar ut blinda fläckar på kartorna, fläckar att undersöka närmre, idéer och tankar att knåda vidare på; texten avslutas med ett ”fortsättning följer”.
Maryam Adjam skriver en kompanistads lokala poetik, Jonas Hassen Khemiri medverkar med ett brev till Roy Horn, Lawen Mohtadi behandlar Katarina Taikon – och så vidare… Det blir intressant redan när man läser innehållssidan, och sen bara fortsätter det. Varje text – och serie, Joanna Rubin Dranger medverkar – i Slut är en möjlig utgångspunkt för en ny text, eller flera. En text om alla dessa texter är på tok för lite – jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner. Så, det här är inte så mykcet en recension som en uppmaning. Att läsa Slut, att köpa Slut så att det i tidskriftsvärlden alltför vanligt förekommande problemet – pengabrist – kan avhjälpas åtminstone lite grand. Så att Slut kan komma ut med ett nästa nummer. Och ännu ett.
